slutamedcipralexbloggen

Jag har lyckats med att bli sjuk igen och jag har lyckats med att misslyckas med 9 mg och är tillbaka på 10.


Jag har börjat lära mig det här mönstret nu. Först sänker jag och mår JÄTTEBRA i ungefär två dagar, sen blir jag normal några dagar och sen kommer ångest och skräck för folk och ledsenhet och yrsel. Och så står jag inte ut och får gå upp i dos igen. Men det var väl så när jag gick från 11 mg till 10, och nu är jag på 10 utan problem, så... jag vet inte. Testa igen.


Jag blir bara så ledsen varenda gång för att det ska vara så. Konstiga saker i min hjärna. Jag undrar vem jag är.



Var i Göteborg i natt på dans och blev sjuk. På vägen dit fick jag feber och satt sen hela kvällen och natten proppad med alvedon och tittade på folk som dansade. Det var inte otrevligt men jag hade velat dansa. Dansade lite men orkade inte och min kropp tvingade mig att sitta ner.

Roligt att man kan se skillnad på folks dans beroende på var de kommer ifrån. I Göteborg är de snyggare än i Malmö. I Malmö är folk lata, de hoppar över steg och slödansar och fuskar, i Göteborg är det mycket bättre på bouncet.  Jag vill inte slödansa, jag vill göra det snyggt.



Har fått världen vackraste kärleksbrev. Eller mail. Och inte kärlek, fast kärlek, men inte den typen. Underbart. Det finns mycket mycket kärlek i världen.

Jag måste ha bättre koll på mina mediciner. Jag är ofta osäker på om jag tagit dem eller inte, som nu. Jag vet att jag tog de fyra dropparna men tog jag tabletten också? För det är konstigt här. Jag är yr och har massor av ångest och mörker i mig. Det är inte så vanligt nuförtiden att jag mår så utan att något hänt med medicinen.

Och jag vågar inte ta extra tablett för jag vet ju inte. Jag vill inte göra om det som hände nu för ett tag sen när jag kladdade till det och blev konstig på jobbet.

Jag måste ha något system... protokoll. Ett sånt som i hemtjänsten. Signera varenda gång jag tagit medicinen.




Skojigt att besöksantalet här ökade pga gårdagens rubrik.






Jag vill ha morfin, sobril och lite smekningar på insidan av blodådrorna. Det är väldigt väldigt illa att längta efter droger på det viset. Vad kommer sånt över mig för? Och varför är det så starkt. Bara för att jag vet hur man kan må.

Jag har ägglossning och är pojkarnas kissemiss.



Nej alltså jag gör inget, jag bara känner mig sån. Det går över.





Ibland är jag kär i ungefär 7 olika personer, som idag.

"Kär".

Jag försöker göra en länk till den här videon men det funkar inte. Jo länk såhär funkar inte men inte med den där koden. Jaja.

Det är en låt iallafall, inspelad 1937, Lindy Hop av Lil Hardin Armstrong and Her Swing Orchestra.

 

If I could lindy like Melindy when she lindy hops,
She makes all cats in the ballroom stop;
Hmmm, just look at that style and grace,
How that gal keeps up that pace!

Now, if I could lindy like Melindy when she lindy hops,
She won't even stop if you call the cops!
Just look at the twinkle in her eye!
Ahh, how that dress quivers around her thigh!

Now, if I could lindy like Melindy when she lindy hops,
Makes all cats in the ballroom stop;
Look at him throw her out and bring her in!
Now, the way them cats dance is a sin!

Jag är lycklig.


Jag mår så bra.


Jag är förkyld, dödstrött, har huvudvärk och krångel och stress på jobbet men inget kan rubba denna glädje över att jag är i ett sammanhang, det finns en mening, dansen och människorna där lyfter mig och bär mig.



9 mg går bra. Yrsel idag lite bara men det var inte så farligt.

Har varit hemma sjuk i tre dagar. Ska jobba imorgon.


Massor på jobbet, och svåra grejjer. Eller inte svåra men utmanande. Eller jo svåra. Och utmanande. Jag måste använda hjärnan och jag måste vara framåt och vara ledare. Haha jag ledare? Jo... jag kan. Jag kan fejka det. Jag tror de tror på det.




(Har sexuell relation med valppojken igen. Eller igen. Jag har haft det länge. Han har inte gått över. Men det går bra. Vi har nog hittat våra platser. Vill inte släppa eller slippa honom. Han luktar så gott.)

Superförkyld.


Imorgon börjar nya danskursen. Det ska mycket till om jag ska ställa in det. Det blir paracetamol och åka dit.



Jag är så kär, så förälskad i detta. Jag kan inte jämföra det med något annat än då när jag var 22 eller 23 och jättesuperkär i A och vi skulle flytta ihop. Då var jag himlastormande lycklig ett tag. Detta är lika himlastormande men ännu bättre.


Hela mitt liv kretsar nu kring dansen, kring människorna jag träffar där, alla dagar, kvällar, nätter med dans. Det är så sjukt, det är så underbart! Och jag är inte ensam ju! Jag längtar för första gången i mitt liv inte efter något annat än det jag har, och jag träffar hela tiden folk som älskar det lika mycket som jag gör.


Jag har alltid varit så stel och jag har aldrig kunnat dansa eller varit musikalisk, men nu dansar jag, ja jäklar.  Jag är fortfarande inte en av de där med magisk förmåga och naturlig rytm i kroppen, men jag dansar.










9 mg varannan dag är det som gäller nu.





I mars ska jag gå en kurs i sånt här:




Ser väl skoj ut?

Min partner är som tur är erfaren. Jag vet inte om jag vågat annars.

Anställningsintervju. Gick åt helvete. Inget jobb för mig. Eller de sa inte det men det gick verkligen inte bra. Blackout fick jag och sen... nej.


Jag kan inte så mycket. Jag kan enkla saker. Städa. Jag är en skitbra städerska. Jag är ett bra vårdbiträde. Sen inte mer. BLÖÖÖÖÖÖ



Haft privat danslektion också. Lärt mig saker om att spänna magen och ha fötterna under mig och armarna avslappnade och the zen state och att inte fuska med stegen. Underbart. Lärorikt. Han är attraktiv dansläraren, otroligt attraktiv men inte ens det var viktigt då för jag var så fokuserad på det han sa och försökte lära mig.

Undrar om han fattar hur mycket det betyder för mig att han gör det där?

Jag börjar nojja över att folk ska hitta det här. Nu har jag ju skaffat mig ett liv, med vänner och sånt. Jag gör saker och träffar folk. Jag vågar inte skriva om saker som händer för tänk om någon googlar och hittar? Herregud vad hemskt.



Jag vill berätta om saker som hänt mig men jag skriver det och blir rädd och tar bort det igen.



Jag har inte tagit 9 mg i mer än en dag, skulle ta varannan dag 10 och varannan 9 tänkte jag men jag hade ingen juice och jag kan inte svälja de där dropparna utan att blande dem i juice eller nåt som smakar mycket.

Mia: Jag försöker sluta med min medicin. Jag har försökt sluta med den i flera år och misslyckats och misslyckats. Den har ändrat hela min hjärna och jag vet inte om jag kan sluta med den. Jag hatar den mest av allt i hela världen.




9 mg idag. Märker inte något än men det går inte så snabbt heller. Om en vecka kanske jag märker.



Igår dans, totalt misslyckad men försöker att inte deppa över det.

Det är februari. Jag antar att det börjar bli dags att sänka igen. Förutom den där konstiga grejen när jag tog fel dos så är jag stabil nu på 10 mg. Så.... 9 varannan dag först? Ska  jag ge mig på det? En tablett och fyra droppar.