Läsa blogg
Jag älskar denna blogg. Jag tror jag har länkat till den förr här, jag vet inte. Denna bloggare är en konstnär.
böla
Ett säkert trappa ner-tecken: jag gråter av alla gråtsituationer i TV-serier och filmer.
Jag gråter när jag ser bilder från minnesceremoni för Utöja-offer och när spöket i LaFayettes kropp hittar sin döda bebis i jorden i True Blood.
Det är helt ok, men tur att jag tittade på True Blood ensam.
Jag gråter när jag ser bilder från minnesceremoni för Utöja-offer och när spöket i LaFayettes kropp hittar sin döda bebis i jorden i True Blood.
Det är helt ok, men tur att jag tittade på True Blood ensam.
Vara del av
farlig kombination av antidepressiva och antibiotika
I onsdags började jag äta antibiotika, Flagyl och Doxyferm.
Har haft vedervärdig helg. Det hände igen, det som hände i april, psykosliknande tillstånd. Jag hade ingen kontroll över mig själv.
Först var jag fruktansvärt nere, helt full av svärta på ett sätt som var nästan smärtsamt. Jag ville dö bara. Mörker. Sen började jag få svårt att känna igen saker. Jag kände igen dem men de kändes inte rätt. Jag tittade på mina grejer här hemma och det var liksom inte samma. Det går itne att beskriva. Ringde Jens i skräck. Han kom. Jag ville bara bort och gömma mig. Det var samma med honom, jag kände inte igen honom fast jag såg att han såg likadan ut.
Jo innan han kom höll jag på här hemma och "rätta till" saker, jag kastade en massa grejer i soporna, stängde in grejer i garderoben och lådor och satte alla mina skor i en fyrkant. Det var en helt maniskt beteende och jag visste att det var det men det var som att jag var bara tvungen att göra det rätt hemma.
Ord försvan, som förra gången, dock inte lika illa. Jag hade svårt att prata. Kom inte på ord.
När Jens var här sen fick jag plötsligt massor av lycka igenom hela kroppen, jag skrattade och skrattade kände värmerus och lyckorus och det bara fortsatte i flera timmar.
Det var ju skönt men verkligen inte normalt.
Nästa dag, igår, var jag rädd för allt. Jag gick ut och alla var så hotfulla, allt, överallt var hot. Det kom och gick det där.
Idag är det bättre men jag har tagit tre timmars kompledigt nu på förmiddagen för jag tror inte jag klarar hela dagen på jobbet.
Har gjort spännande research och hittat forskningsrapport om "possibly fatal" interaktion mellan den ena sortens antibiotika som jag fick och SSRI. Så ovanligt att det inte står i FASS står det.
Jag har två dagar kvar på kuren men det får vara så.
Vad ska jag göra med det här nu?
Jag ringde mottagningen där jag fick det utskrivet och berättade för sjuksköterskan jag pratade med men hon verkade inte fatta eller tro på mig. Okidoki sa hon. "Hej jag fick självmordstankar och förvrängd verklighetsuppfattning" "Okidoki, men kan du stå ut med det i två dagar till för det är viktigt att ta hela kuren"
För helvete. Nej jag kan inte stå ut med det i två dagar till.
Ja det är samma som händer när jag trappar ner för mycket av Cipralex eller glömmer tablett, då händer detta.
Det händer också när jag tar alldeles för mycket, som när jag åt 40 mg ett tag.
Och tydligen också när jag kombinerar Cipralex med Flagyl (eller Doxyferm, men det är Flagyl jag hittade dokumenterat att det kan hända).
Mer information: http://www.oberoende.info/rfhlups/
jag är en av tusentals
Kolla. Det är inte bara jag. Jag hittar inte på.
Inlägg från RFHLs forum:
_________________
Numera invalidiserad och lobotomerad, kemiskt kastrerad"
"Förra sommaren stod jag på en ganska låg dos zoloft i några månader och blev bara sämre och sämre. Slutade med den och blev då så dålig att jag hamnade på psyket....detta är fruktansvärt!!!!!!!!!!
Finns det verkligen ett liv efter detta???
Jag börjar faktiskt tvivla..."
"Jag har nu, 7 mån senare satt ut all Xanor och 10 mg Parnate. Genomgår världens alla kval med konstiga symtom och en kemisk ångest som ibland gör att man bara vill krypa ur skinnet. Jag har aldrig varit deprimerad utan lidit av panikångest. Jag har gått från diagnosen panikångest till generaliserad ångest till klinisk depression till differentierad somatoformsyndrom (tror jag det heter), detta allteftersom mediciner satts in och ut. Jag såg i journalen att jag länge ifrågasatte medicinerna men fick höra att det var min ursprungliga sjukdom som förvärrats.
Jag känner mig så otroligt kränkt - känns som de genom mediciner drev in mig på psyket. Jag var, trots mina panikattacker, en fullt fungerande person som arbetade heltid och hade mkt sociala kontakter. Nu är jag sjukskriven till 75 % och träffar knappt mina vänner alls. Har svårt att fungera överhuvudtaget. Jag har förstått att för att någon gång få tillbaka mitt liv så måste jag bli av med medicinerna men detta får jag ingen hjälp med.
Finns det någonstans jag kan vända mig med detta - känns som jag har förlorat mitt liv pga detta och vet nu varken ut eller in - vill bara ha mitt liv tillbaka."
------------------------------------------------------------------------------------
Tre av tusentals.
Inlägg från RFHLs forum:
"Mår nästan som efter nollningen nu, planade ut för hundrade gången efter julen, så bra att jag kunde lägga detta bakom mej och "gå vidare" nu ser jag ut att vara höggravid IGEN, skall snart föda? Allt har slutat att fungera, det har börjat att ila och bränna och klia och svida igen i benen, armarna, ansiktet, ingen tarmaktivitet, helt dött, ingen hunger eller törst, dricker inte vatten längre då jag inte törstar efter nåt,
för bara några dagar sen satt jag i soffan och myste och mådde "bra" så bra man kan må i detta helvete, får fortfarande psykosliknande tillstånd, så yr att man kan knappt gå, eller röra sej, minnrésförlust och svårt att komma ihåg namn på favoritskådespelare osv, filmer man kanske sett 30 gånger, toalettbesök? knappast kanske en halv gång per dygn, det som kommer ut i förhållande till vad man stoppat i munnen är ingenting, det samlas runt midjan, känns som att nåt växer i magen, är nu halvt impotent igen, alltså precis som det var de första värsta åren, skall man summera allting så kommer detta aldrig att sluta? Drabbas även av perioder då jag beter mej som ett svin på internet osv, kommer inte ihåg vad jag sagt eller skrivit till personer.
Motionerar flera mil i veckan och kan konstatera att detta återigen inte går att motionera bort, sömnproblem som kommer i omgångar, muskelryckningar och rena spasmer, man hoppar till och saker flyger ur händerna, finns ingen kvar att prata med detta om, mina föräldrar har hört historien i 7 år eller liknande, antar att det blivit minneseffekter i hjärnan och nervsystemet precis som i ett gammalt batteri som laddats upp i tid och otid, kroppen vet inte hur den skall bete sej, allt detta för en sketen tablett, varför bor vi i sverige, och inte i usa,?
ett tag var det överjävligt under arbetsdagen sen tvärtom, ett tag mådde man bättre efter att komma hem på kvällen, ibland tvärtom, idag mådde jag bra ända tills jag kommer ut i skogen och sen hem, då blir det skit, det finns inga mönster, inga genvägar, känns som skallen skall explodera, andas bara lite, ytligt, glömmer att andas emellanåt, känns i benen just nu som man gått i radioaktivt avfall i tjernobyl, hur det nu kan kännas, även i överarmarna, blir orolig för så som det känns just nu har det inte gjort på flera år, vad skall man göra, hoppas att det inte kommer en morgondag?
för bara några dagar sen satt jag i soffan och myste och mådde "bra" så bra man kan må i detta helvete, får fortfarande psykosliknande tillstånd, så yr att man kan knappt gå, eller röra sej, minnrésförlust och svårt att komma ihåg namn på favoritskådespelare osv, filmer man kanske sett 30 gånger, toalettbesök? knappast kanske en halv gång per dygn, det som kommer ut i förhållande till vad man stoppat i munnen är ingenting, det samlas runt midjan, känns som att nåt växer i magen, är nu halvt impotent igen, alltså precis som det var de första värsta åren, skall man summera allting så kommer detta aldrig att sluta? Drabbas även av perioder då jag beter mej som ett svin på internet osv, kommer inte ihåg vad jag sagt eller skrivit till personer.
Motionerar flera mil i veckan och kan konstatera att detta återigen inte går att motionera bort, sömnproblem som kommer i omgångar, muskelryckningar och rena spasmer, man hoppar till och saker flyger ur händerna, finns ingen kvar att prata med detta om, mina föräldrar har hört historien i 7 år eller liknande, antar att det blivit minneseffekter i hjärnan och nervsystemet precis som i ett gammalt batteri som laddats upp i tid och otid, kroppen vet inte hur den skall bete sej, allt detta för en sketen tablett, varför bor vi i sverige, och inte i usa,?
ett tag var det överjävligt under arbetsdagen sen tvärtom, ett tag mådde man bättre efter att komma hem på kvällen, ibland tvärtom, idag mådde jag bra ända tills jag kommer ut i skogen och sen hem, då blir det skit, det finns inga mönster, inga genvägar, känns som skallen skall explodera, andas bara lite, ytligt, glömmer att andas emellanåt, känns i benen just nu som man gått i radioaktivt avfall i tjernobyl, hur det nu kan kännas, även i överarmarna, blir orolig för så som det känns just nu har det inte gjort på flera år, vad skall man göra, hoppas att det inte kommer en morgondag?
_________________
Numera invalidiserad och lobotomerad, kemiskt kastrerad"
"Förra sommaren stod jag på en ganska låg dos zoloft i några månader och blev bara sämre och sämre. Slutade med den och blev då så dålig att jag hamnade på psyket....detta är fruktansvärt!!!!!!!!!!
Finns det verkligen ett liv efter detta???
Jag börjar faktiskt tvivla..."
"Jag har nu, 7 mån senare satt ut all Xanor och 10 mg Parnate. Genomgår världens alla kval med konstiga symtom och en kemisk ångest som ibland gör att man bara vill krypa ur skinnet. Jag har aldrig varit deprimerad utan lidit av panikångest. Jag har gått från diagnosen panikångest till generaliserad ångest till klinisk depression till differentierad somatoformsyndrom (tror jag det heter), detta allteftersom mediciner satts in och ut. Jag såg i journalen att jag länge ifrågasatte medicinerna men fick höra att det var min ursprungliga sjukdom som förvärrats.
Jag känner mig så otroligt kränkt - känns som de genom mediciner drev in mig på psyket. Jag var, trots mina panikattacker, en fullt fungerande person som arbetade heltid och hade mkt sociala kontakter. Nu är jag sjukskriven till 75 % och träffar knappt mina vänner alls. Har svårt att fungera överhuvudtaget. Jag har förstått att för att någon gång få tillbaka mitt liv så måste jag bli av med medicinerna men detta får jag ingen hjälp med.
Finns det någonstans jag kan vända mig med detta - känns som jag har förlorat mitt liv pga detta och vet nu varken ut eller in - vill bara ha mitt liv tillbaka."
------------------------------------------------------------------------------------
Tre av tusentals.
....
Så himla konstigt att folk kollar min blogg när jag knappt skriver och inte lägger upp bilder eller gör den lätt på något vis.
Vad är ni för ena?
Att gå från 10 till 9 är svårare och tar längre tid än från 11 till 10. Jag är fortfarande pendlande mitt emellan. Tar 9 tills jag känner att det blir för mycket, tills jag känner att jag förlorar förmågan att tänka normalt eller uppfattar världen annrolunda eller upptäcker att jag är bara ledsen och inte vill leva, då tar jag 10 igen och det tar en halv dag, sen mår jag bra. Glad igen, stabil igen.
Sen går jag tillbaka till 9 och gör om det. Jag hoppas att jag kommer hamna på 9 och vara stabil där.
10 år kanske?
Ja det här känns hopplöst.
Vad är ni för ena?
Att gå från 10 till 9 är svårare och tar längre tid än från 11 till 10. Jag är fortfarande pendlande mitt emellan. Tar 9 tills jag känner att det blir för mycket, tills jag känner att jag förlorar förmågan att tänka normalt eller uppfattar världen annrolunda eller upptäcker att jag är bara ledsen och inte vill leva, då tar jag 10 igen och det tar en halv dag, sen mår jag bra. Glad igen, stabil igen.
Sen går jag tillbaka till 9 och gör om det. Jag hoppas att jag kommer hamna på 9 och vara stabil där.
10 år kanske?
Ja det här känns hopplöst.
TJaaaaat
Jo ok jag är lite yr.
Sånt tjat. Ingenstans kommer jag ju!
Jag vet inte, ska jag ta 9 mg imorgon igen? Ja det ska jag väl.
Jag vet inte!!
Så trött på det.
Vad är det för skit jag håller på med? Jag kunde bara låta det vara, må normalt och äta högre dos och skita i det.
Men jag vet ju inte vart det leder sen, jag vet ju att det blir toleransökning, jag har varit med om det även om det tar flera år. Jag vet inte vad det här gör med mig, om 20 år, vad har hänt då?
Jag hatar denna "medicin" mer än något annat, att jag började med den för jag KAN JU INTE SLUTA!! Jag vet inte vem jag är. Jag vet inte vad som är jag. Jag vet inte vilka känslor den stoppar eller framkallar, vilka tankar som orsakas av den, så fort jag känner något tänker jag "är det medicinen?".
Jag började äta den för att jag var rädd för social fobi när jag gick på komvux. (För i gymnasiet var jag livrädd för världen och människor och jag ville inte det skulle bli så igen.) Hur gammal var jag då? 22 tror jag. Innan dess åt jag Zoloft ett tag mot att jag var ledsen för att Johan gjorde slut men jag blev konstig av Zoloft och slutade. Det gick bra att sluta.
(Ja. Man är 20 år och ledsen och ensam och gråter mycket, då skickas man till sjukhuset och man säger jag känner mig så ensam och då får man tabletter.)
Jag ville ha Cipralex själv, jag ville ha dem för jag trodde på reklamen. ("Inga biverkningar, inte beroendeframkallande")
Jag började äta dem och det enda jag vet som hände då var att jag började svettas extremt mycket ett tag. Jag började på högskola och flyttade och det gick bra och jag vet inte om det var medicinen som gjorde mig normal eller om det var för att jag faktiskt är en helt normal människa i mig själv och jag blev äldre och var inte längre 16 och rädd och på gymnasiet.
Jag har ingen aning om hur mitt liv skulle sett ut om jag aldrig börjat med medicinen, jag vet inte om jag hade varit rädd då.
Jag är ju rädd men liksom vuxen så det funkar.
Sånt tjat. Ingenstans kommer jag ju!
Jag vet inte, ska jag ta 9 mg imorgon igen? Ja det ska jag väl.
Jag vet inte!!
Så trött på det.
Vad är det för skit jag håller på med? Jag kunde bara låta det vara, må normalt och äta högre dos och skita i det.
Men jag vet ju inte vart det leder sen, jag vet ju att det blir toleransökning, jag har varit med om det även om det tar flera år. Jag vet inte vad det här gör med mig, om 20 år, vad har hänt då?
Jag hatar denna "medicin" mer än något annat, att jag började med den för jag KAN JU INTE SLUTA!! Jag vet inte vem jag är. Jag vet inte vad som är jag. Jag vet inte vilka känslor den stoppar eller framkallar, vilka tankar som orsakas av den, så fort jag känner något tänker jag "är det medicinen?".
Jag började äta den för att jag var rädd för social fobi när jag gick på komvux. (För i gymnasiet var jag livrädd för världen och människor och jag ville inte det skulle bli så igen.) Hur gammal var jag då? 22 tror jag. Innan dess åt jag Zoloft ett tag mot att jag var ledsen för att Johan gjorde slut men jag blev konstig av Zoloft och slutade. Det gick bra att sluta.
(Ja. Man är 20 år och ledsen och ensam och gråter mycket, då skickas man till sjukhuset och man säger jag känner mig så ensam och då får man tabletter.)
Jag ville ha Cipralex själv, jag ville ha dem för jag trodde på reklamen. ("Inga biverkningar, inte beroendeframkallande")
Jag började äta dem och det enda jag vet som hände då var att jag började svettas extremt mycket ett tag. Jag började på högskola och flyttade och det gick bra och jag vet inte om det var medicinen som gjorde mig normal eller om det var för att jag faktiskt är en helt normal människa i mig själv och jag blev äldre och var inte längre 16 och rädd och på gymnasiet.
Jag har ingen aning om hur mitt liv skulle sett ut om jag aldrig börjat med medicinen, jag vet inte om jag hade varit rädd då.
Jag är ju rädd men liksom vuxen så det funkar.
bara
9 mg. Har kört det sen jag kom hem. Det funkar. När kom jag hem? En och en halv vecka sen ungefär va?
Har dock tappat en massa lust. Det kan i och för sig också bero på att jag kom från världens mest lustfyllda glädjefyllda plats till hemma och verkligheten men jag har inte särskilt mycket lust till någonting.
Till och med trött på dans.
??
Lite.
Nej men trött på att här hemma inte finns ordentlig dans just nu. Längtar efter lördagen den 26 augusti, då jäklar ska jag dansa. Malmöfestival. Raul Wallenbergs park. Du kan komma.
Har dock tappat en massa lust. Det kan i och för sig också bero på att jag kom från världens mest lustfyllda glädjefyllda plats till hemma och verkligheten men jag har inte särskilt mycket lust till någonting.
Till och med trött på dans.
??
Lite.
Nej men trött på att här hemma inte finns ordentlig dans just nu. Längtar efter lördagen den 26 augusti, då jäklar ska jag dansa. Malmöfestival. Raul Wallenbergs park. Du kan komma.
