slutamedcipralexbloggen

Jag mår skit och orkar inte.









Jag undrar vad som är cipralexen och vad som inte är det. Så lite som jag dragit ner nu, det är helt sjukt om det påverkar.



Men 11,25 går bättre än 10.


Jag har haft en bra helg, träffat en underbar liten bebis och varit på en danskurs. Lindy hop.


Varit utmattat sen kursen. Som om jag var sjuk, så trött. Men jag är kanske sjuk.


Jag vet inte nåt alls.




Jag blir skitarg när någon ringer konstigt nog. Mamma, pappa och J har ringt och jag har blivit arg för att de störde mig i mitt deprimerande.



Jag saknar H och han är den enda jag vill prata med just nu men han är i Paris och nästan onåbar.

Igår satt jag och läste en massa artiklar och grejer från läkemedelsverket. Längsta studien som gjorts på cipralex enligt läkemedelsverket är inte nio veckor utan sex månader.

Hamnade på knasiga kristna sidor. De riktigt knasiga. Läste en artikel i DN om sekter och läste kommentarerna och följde länkarna som folk postade. Jag var så ju sån då med när jag var med i pingstkyrkan.

Ens världsbild kan ändras på en timme, eller en minut. Jag kommer ihåg när jag var i mitt rum och kom på det: det är nog inte sant. Skräck, sen rus av lycka. När jag insåg att jag inte var smutsig och full av synd, att det inte var mitt fel att folk runt mig hamnade i helvetet för att jag inte vitttnade om Jesus, att jag var ok. Fantastiskt.


Ja man får tro vad man vill, det får man verkligen. Vi snurrar runt på ett litet klot i en oändlig rymd, klart man måste hitta något vad som helt som håller en fast så man inte blir galen. Nej jag skulle inte kritisera eller förlöjliga en människas tro bara jag slipper bli förtryckt av den.


Lite yr idag bara. 11,25 mg.



H har inte hört av sig idag. Första dagen på....över ett år vi inte har pratat. Konstigt. Saknar honom väldigt.


Summan av ens laster är konstant....Förr Jesus, nu en människorkarl...

John Virapen har jobbat för Eli Lilly, var VD i Sverige och har skrivit en bok om hur läkemedelsbolag systematisk mutar och lurar läkare för att de ska skriva ut deras mediciner.



Han var den som jobbade för att Fontex skulle bli godkänt i Sverige, vilket Socialstyrelsen inte ville pga för mycket biverkningar och för lite goda resultat av medicinen, men Virapen mutade en psykiatriker i Socialstyrelsen med 100000 kr för att Fontex skulle godkännas i Sverige, vilket det gjorde. (Det blev rättegång.)


http://www.lakemedelsvarlden.se/zino.aspx?articleID=11135 Här finns en artikel om det.

Han skriver också om mörkläggning och manipulering av forskningsresultat på SSRI, att folk som inte reagerar på ett sätt som är positivt för studien inte tas med i den, de som tagit livet av sig när de börjat med SSRI har inte räknats med, inga långtidsstudier har gjorts med mera.

Prozac var från början tänkt att användas som bantingsmedicin.


Han skriver också om serotonintesen, tesen om att depression beror på brist på serotonin i hjärnan. Det är nämligen just en tes, inget som har bevisats för det finns ingen möjlighet att mäta nivån av serotonin i hjärnan. Man vet inte att de som är deprimerade har lägre nivå, eller annan balans av signalsubstanser, det är bara ett antagande. En tes. För det går inte att mäta.

Det har ju också läkare sagt till mig när jag frågat om man kanske borde kolla att det är serotoninbrist som orsakar min blyghet.



SSRI har heller aldrig testats på deprimerade i studier, utan bara på fullt friska personer utan depression.

Att SSRI påverkar hjärnan och beteendet och personligheten är helt klart, men man vet inte hur.

Jag har inte höjt upp förresten till gamla nivån, 12,5, utan höjde bara en halv halv 5 mg-tablett. Vad det nu blir. 1,25.

Hm.


11,25 mg om dagen nu alltså?

Men det är väl så man får göra. Jag läste att man ofta får minska med 10% av ursprungsdosen några månader i taget. Och det är väl det det blir ungefär.


Men det går ju inte att dela i för små delar heller, de smulas sönder de där minipillerna. Det finns flytande har jag hört.


Ja det här är ju min slutamedcipralex-blogg. Den handlar om det. Så man behöver inte läsa den om man tycker det är tråkigt.



Jag måste sluta någon gång. Jag vill inte vara medicinberoende i hela mitt liv av en kemikalie som ingen vet vad den gör med hjärnan på sikt. JAG VILL HA BARN. JAG TÄNKER INTE UTSÄTTA MITT BARN FÖR ÄMNEN SOM FÖRÄNDRAR HJÄRNANS KEMISKA BALANS.





Jag undrar vad min riktiga personlighet är.....

Bättre idag. Bara trögtänkt och yr men mer normal.


H ska kanske imorgon åka till Paris i två veckor för att blomma. Om planet går. Han försmäktar här i detta land, utan intellektuell stimulans. Han måste åka till en plats där det finns kultur och vettiga människor att ha utmanande diskussioner med.

Nej jag driver inte med honom, jag tycker ju om att han är såndär.


Jag ska vara ensam i två veckor. Om nu planet går.



OJ. NU gungar det.

Jag ska berätta vad som hände igår. Jag sov länge och vaknade och kände mig rätt konstig, ledsen och arg. Jag läste hela dagen. Jag var fumlig och tappade saker och slog i saker hela tiden, och när J ringde var jag arg, och när H ringde var jag arg.

Elak kände jag mig, och så himla ledsen, och bara orkade inte mer så jag tog en halv tablett till, 2,5 mg.

Sen gick jag och skulle handla. När jag var på väg började marken gunga. Inte lite yrsel sådär, utan våldsamt gunga så jag inte kunde stå. Jag satte mig på en bänk och mina tankar fungerade inte. Det var som stötar av ord bara som kom genom huvudet men jag kunde inte tänka klart. Jag ringde till H, min pojkvän, och jagkunde inte prata med honom, bara några få ord. Det gick inte att få fram ord och jag kunde inte heller tänka orden. Jag kände mig så utsatt där bland alla människor, jag satt där på en bänk bland alla och höll på att förlora förståndet.


Jag gick hem med honom i luren, varenda människa nära mig var fruktansvärt hotfull. Jag var livrädd men lugn ändå för paniken i mig var inkapslad. Det fanns inget sätt för mig att uttrycka det, för i mig fanns inga ord eller riktiga tankar. Jag kom hem och la mig under täcket, men det räckte inte, jag tryckte in mig bakom min säng, mot väggen, inpackad i madrassen, helt stilla.

Jag kände bara JAG FINNS INTE. JAG ÄR INTE PÅ RIKTIGT. DET FINNS INGET JAG.

Inga riktiga tankar, inga ord, bara känslan av det och så känslan av hot. Efter någon timme kröp jag fram och satt som en zombie i sängen tills H kom, jag kunde fortfarande inte prata riktigt med honom, men kunde iallafall vara där utan att gömma mig. Klockan halv tio släppte det.

Klockan halv fem tog jag den halva extra tabletten. Den började verka vid halv tio. Idag har jag varit ganska så normal, fast jag inte har sovit så bra och fast jag inte har något minne, jag menar jag glömmer hela tiden. Namn, vad jag gjorde nyss, vad jag sagt.



Detta går inte. Jag kan inte fortsätta detta. Jag måste äta medicinen.


Längsta testet av denna medicin vid forskning har varit i 9 veckor.

9. Veckor.


1/3 av alla barn som ligger i magen när mamman äter SSRI visar tydliga tecken på abstinens när de föds. De kan också få skador på lungorna. 



Källa: Piller och profiter av John Virapen, BookLund förlag 2008, "memorarer från en läkemedelsindustri med dödlig biverkan".

Det finns absolut inget man inte kan vänja sid vid tydligen. Är det sant?

Ok dag under omständigheterna. Har inte gjort något hemma på sista tiden, ska försöka ta tag i lägenheten nu. Åtminstone köket och toaletten.

Eller åtminstone köket.




Läste en artikel på dn.se om obegripliga saker. Jag klagar över yrsel? Jag klagar över lite kemiskt orsakad ångest?


Det här är helt obegripligt. Hur? Hur kan någon, jag förstår inte?

Is under huden idag igen! Och som andra gånger när jag trappat ner har jag blivit mycket mer lättrörd. Min röst börjar darra när jag pratar om något som är känslosamt, till exempel när jag skulle berätta för en på jobbet om en bok jag läst om en prostituerad flicka i indien. Och när jag läste i Metro en liten notis om en pojke som blivit påkörd så han dog, jag blev alldeles tjock i halsen av gråt.

Sånt trams. Kommer ihåg det när jag började äta cipralexen också, hur jag plötsligt inte längre grät av sorgliga filmer som jag gjort hela mitt liv. Jag grät av vartenda avsnitt av lilla huset på präiren .

Jag var förresten hos en ny doktor i förrgår. En överläkare i psykiatri. Jag drog min livshistoria på tre kvart jaja bra barndom men blyg pingstkyrkan, sektbeteende, spillra på mörkt och stormigt hav, livrädd, ensam ensam ensam, utbrott, psyk, färga håret bli glad igen, träffa knarkpojkvän, bli knäpp, bli beroende av saker och ting, mamma hjälpa mig, bli bättre, bli bra, plugga, byta pojkvän då och då, examen, arbetslös, jobb. Så.


Jag berättade om min nedtrappningsplan och hon tyckte jag var duktig och frågade om jag ville komma om tre eller sex månader igen, jag sa sex.

Hon berättade för mig att jag inte har ätit cipralex i nio år för det har inte funnits så länge, bara i sju, så då är det väl i sju år jag ätit det, fast innan dess åt jag ju zoloft.

Fy fan i helvetedet här står jag inte ut med. Allt är fel, jag undrar vad som syns på mig?

 

Alla känslor är fel. Inga är glada, bara ångest. och frossa. Har en ishinna precis under huden –ingen värme utifrån hjälper för det är is inuti mig.

 

Vaknar på natten med panik, svettig och iskall.

 

Skakade idag på jobbet så folk tittade konstigt. Helt tyst är jag, inget kommer fram. Inget bidrar jag med i diskussioner på jobbet, helt tyst. Vill bara bara bara bort, slippa, hemskt, står inte ut!!!!!!

 

 

Så skrev jag visst men jag publicerade det inte då. I två dagar har det varit så. Jag har varit mycket nära att skita i det här.

 

 

Men nu är det bättre plösligt, sen ungefär klockan fyra idag.

 

TÄNK om det är så att det går över helt och blir bra?

Ska iväg på mitt söndagsnöje:






Bild ett: http://www.strictlycomedancing.tv/index.php/2009/11/24/new-dances-charleston-and-rock-n-roll-for-strictly-couples/

Bild två: http://www.diamonddame.com/2009/07/1920s-dance-craze-charleston.html

Bild tre: http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/4/41/Baker_Charleston.jpg



Dansa charleston! Jag är inte bra på det men det är så kul!

Jag har mått åt helvete skit och mög de senaste två dagarna men idag rätt ok. Har bara varit så ledsen och trött på allt och fått ångesthugg då och då och inte kunnat sitta stilla. Löjligt osäker och rädd för folk.


Men yrseln verkar vara borta.

Jag har varit på 10 mgsnivå i en vecka nu. Det börjar bli jobbigt. De senaste dagarna har yrseln blivit värre och värre, det känns som om jag är på en båt. Jag har dålig koll när jag ska ändra riktning när jag går, som om jag var full. Jag missbedömer avstånd när jag ska ta saker vilket resulterar i att jag välter och tappar saker. Det är inte så roligt som det låter. Fast ännu jobbigare är tröttheten som är enorm. Jag somnar när jag sätter mig ner, somnade på middagsrasten, somnade nästan igår i frisörstolen. Jag har kort hår nu förresten. Egentligen är frisyren snygg, och det ska den minsann vara när det kostar 630 spänn...men jag är inte van vid det här.






http://z.about.com/d/womenshair/1/0/c/1/-/-/KirstenDunst.VinceBucci.jpg




Ungefär denna frillan har jag, fast ännu kortare.

Jobbat till sent. Skulle hem till min pojkvän, han svarade inte i telefon men jag åkte hem till honom. Natt, stod utanför hans lägenhet i en halvtimme och ringde och bankade på dörren, han sov där inne. Vi hade bestämt innan idag att jag skulle komma, jag är ingen sån galen flickvän.... jag skämtade med honom om att han inte skulle somna för han går inte att väcka sen. Efter en halvtimme ringde jag en taxi och åkte hem, 300 kostade det men jag var så hungrig, trött, frusen, kissnödig att jag inte orkade två timmar med bussar och tåg. Jag mår inte särskilt bra. Jag är ledsen och rädd för framtiden och morgondagen.

Jag livar upp bloggen lite tänkte jag, med en bild på mig.


Jag måste verkligen gå och lägga mig. Jag håller på här och kan inte lugna mig. Fast det är inte cipralexnedtrappning, det är jag. ... ... ... Nej.

Jag går här och irrar irrirrirr



Nej jag går här hemma och grejar och klockan är snart fyra på natten. Jag har diskat, städat toan, målat tånaglarna, tittat på mina kläder och på min mage och på mina pappershögar, skrivit ett mail till min vän som nyss fått barn och smort in mig med brun utan sol. Jag vet inte vad jag försöker åstadkomma med brunutansolen. Jag har ju gjort det så många gånger och aldrig har jag varit vackert brunfräsch dagen efter utan bara fläckig och gulaktig.


Detta inlägg har inte något med att sluta med cipralex att göra. Det är helt tillåtet för mig att skriva om andra saker också. Total frihet. Total tillåtenhet.





Jag skickade ett mail till min vän. som fått barn Jag sitter ofta här hemma och är nere för ingen ringer mig eller kommer och hälsar på men jag är ju mycket medveten om att man måste hälsa på för att bli påhälsad och ringa om man vill bli ringd till. Jag gillar inte att ringa. Eller jo jag gillar att ringa. Men jag gillar inte att ringa. Jag tycker det är svårt att prata i telefon med de flesta, förutom min pojkvän och nån till. 



Jag har....en pojkvän. Han bor hemma hos sig några mil från mig. Vi träffas ofta. Vi pratar i telefon många gånger om dagen. Han har en syster som han ofta träffar, och då gör jag det också.

Jag har en nära vän här i samma stad, vi pratar ofta men har svårt ibland...som en syskonrelation. Ungefär. J.


Jag har en kompis till här i denna stan, vi ses nästan aldrig, vi pratar ibland på msn. Jag vet inte om jag kanske mer är hennes fan än hennes kompis. Hon är på ett sätt jag vill vara men inte kan.  V.


Jag har min vän som precis fått barn, hon bor i en annan stad tio mil från mig. Vi träffas sällan. M.

Jag har en syster som bor i samma stad som min vän, tio mil bort.

Jag har min mamma och pappa och två bröder också. (Och mamma och pappa har varsin man/fru.) En bror är 20, en är tre. Han som är tre är en halv. Andra halvan kommer från Thailand. 20åriga brodern är blyg precis som jag vi vet inte hur vi ska prata med varandra.


Jag har några före detta pojkvänner.


Det här är människorna i mitt liv.


Jag träffar ju en massa folk jajajaja på jobbet och så och det finns "bekanta" men

detta är människorna som är mitt liv.




Jag har säkert glömt nån viktig. Men ingen av dessa människor läser denna bloggen så det gör inget.


SJÄLV HETER JAG PAULINA PRALIN!

Nyss hemkommen från kvällsextrajobb i hemtjänsten. OB. Storhelg! Jag jobbar som bibliotekarie men bara 75% och bibliotekarielön är skitlön så det blir extrajobb på helger.

Det är dag tre och det går alldeles fantastiskt bra med nedtrappning.


Igår somnade jag vid halv åtta med kläder på på tvären i sängen och lamporna tända och sov till tio idag. Beror det på cipralex eller på utmattning orsakad av sommartidsändring? Ingen aning.

Jag känner igen yrseltjongarna i huvudet men de är lindriga.

Förra gången jag försökte sluta och trappade ner på någon månad tror jag, förvandlades mitt liv till en mardröm. Det var så sjukt, helt obeskrivligt. När jag gick ut och mötte min granne i trappan skrek jag rakt ut av skräck. När det kom en bil hoppade jag undan och kallsvettades. Varenda männniska och varelse som kom nära kändes som om de var på väg mot mig med ett vapen i handen, som om jga måste fly för mitt liv. Jag visste ju att det var medicinen men det gick inte att hantera, det gick inte över heller.


Igår kände jag av det, fast bara en aning. Jag gick på stan och kände att människor var obehagliga när de kom mot mig. Det gick lätt att ignorera det.

Nej det är inte alls min social fobi som kommer tillbaka, den handlar om något helt annat. Den rädslan är inte en känsla av hot, utan den kom när jag hamnade i centrum för uppmärksamhet och yttrade sig som att jag inte kunde svara, rodnade, stammade, fick öronsus och hatade mig själv för att jag reagerade så. Jag känner fortfarande av det när jag måste vara social och småprata med folk jag inte känner i grupp, men inte alls som när jag var 16.


Jag vet inte hur mycket jag ska berätta om mig själv här. Jag vet inte vem som ska läsa.

Jag har ätit cipralex i ungefär 9 år, mot social fobi.

Jag har inte social fobi, jag har inte haft det på många år så det räcker nu.

När jag började äta medicinen hade jag inte heller social fobi, jag började äta den som 20-åring för att jag var rädd för att få det. Under min gymnasietid var jag handikappande blyg. Jag hoppade av gymnasiet till slut och läste trean på distans, stannade hemma och träffade knappt några människor.

Efter gymnasiet började jag läsa en kurs på högskolan och flyttade hemifrån. Jag hade blivit äldre och börjat lära mig att tänka bort min rädsla, och kom över väldigt mycket av min blyghet. Men jag slutade plugga eftersom jag inte visste vad jag ville göra och gick hemma som arbetslös i några månader. När jag sen skulle börja studera igen eftersom jag inte lyckades hitta jobb, var jag rädd att hamna i min gymnasieskräck igen. Månaderna hemma gjorde att jag var rädd att gå ut och livrädd för att prata med folk. Jag kontaktade psyk och berättade som det var och fick cipralex utskrivet.

Jag började plugga och allt gick bra. Jag var blyg men det gick.


Sen dess har mycket hänt, jag fyller 29 i år.

Jag har en plan. Ett år har jag på mig, sen ska jag vara fri från SSRI. Jag har försökt flera gånger förr men det har inte funkat. Nu testar jag igen, eller inte testar, nu attans banan ska det gå.


Enligt planen skulle jag börja med nedtrappningen den 1/4. Jag tjuvstartade igår och är alltså idag på andra dagen. Om jag skriver en blogg kanske det går lättare?


Jag har gått från 12,5 mg till 10 mg om, dagen, i tre månader ska jag äta 10 mg. Det är länge? Det är knäppt att låta det ta ett år? Nej det tror jag inte.