slutamedcipralexbloggen

Kommer noig inte skriva här på ett tag.

Har fått utslag igen i ansiktet. Nässelutslag antar jag att det är.


Har börjat må så himla konstigt igen också. Ångest och yrsel. Och ännu värre, sån där förlamning bland folk...det är som om när människor är runt mig så KAN jag inte vara avslappnad, jag är så medveten om varenda liten muskel i min kropp, stel är jag och kan inte skämta, inte skratta, inte prata normalt. Bara svara ja eller nej när någon pratar med mig. Har varit sån i några dagar. Försökte dansa i fredags, det gick inte. Det var skitjobbigt. De få gånger jag hamnade på dansgolvet kunde jhag inte ens grundstegen. Jag kunde inte röra mig i takt på något vis, jag snubblade bara och stannade av och dansgolvet lutade tyckte jag.

Kändes precis som när jag gick i gymnasiet och var livrädd för alla människor. Så hemskt. Pinsamt. Jobbigt. Det är ju inte jag. När jag är sån tycker folk jag är konstig, obegriplig, tråkig. Att man inte kan umgås med mig. Och det kan man ju inte heller.

Det var det där beteendet som jag började med denna medicinen för från början. Kommer det tillbaka nu? Det går inte. Då måste jag äta den.

Men varför kommer det nu? Varför har jag varit sån nu? Jag ska ju dansa. Jag kan inte vara knäpp.

Rider fortfarande på vågen.



Lugnat sig lite dock.


Varit cipralexyr idag. Eller inte yr, utan det där andra, tjong i huvet. Höll på att ramla omkull på jobbet bak disken en gång av nåt yrsligt som hände i huvudet men det gick över. Har nog sänkt igen, eller jag har mindre bitar nu. Mer skrap. Skrap och smul. På väg mot att ta bara två hela. Bara ta det lugnt.

Har beställt en våg nu så att jag kan få lite mer ordning på det.




Längtar efter nästa danstillfälle. Fredag. Malmöfestival och dans. Vill ej dit själv men det blir nog så ändå.



Har sprungit ungefär 6 km nästan varje dag i en månad. Mina ben och fötter börjar protestera. Behöver det för att få utlopp för allt i mig. Min rumpa har benat till sig på grund av springandet, blivit smal. Jag gillar det inte. Måste puffa upp den.

Blev förresten tafsad på idag på jobbet, en besökare som satt vid datorerna, jag skulle skriva till ett namn (Natalie) på listan för datorbokning och han sa Natalie, är hon vacker? Jag vet inte jag känner inte henne svarade jag och när jag gick förbi honom klämde han på min rumpa.

Jag hoppade framåt och skulle säga något men precis då började en annan person gnälla på mig för att han var tvungen att flytta sig för ett barn och jag var arg på han som tafsade på mig och svarade mycket surt att varför skulle ett barn inte ha precis lika stor rätt som du att sitta vid datorn, du har suttit här hela dagen.




...
...

jag jobbar på ett bibliotek


....


....



Det kommer en man dit varenda dag, en gammal man med rollator, han läser tidningarna. Jag brukar hämta tidningarna till honom när han kommer för han har svårt att gå och han kallar mig för ängel. Han sa till mig för ett tag sen att jag alltid ser så glad ut, hur kan jag alltid vara så glad undrade han. Det var innan detta underbara med dansen hände och jag fattar inte, jag är ju ofta SKITSUR och trött och ledsen och allt på en gång. Jag menar jag har varit det. Jag trodde jag såg sur ut. Folk brukar säga det.

Kom hem klockan sex i morse från Göteborg.





Jag vill berätta saker men jag vet inte hur jag ska uttrycka det. Jag har haft den bästa helgen i mitt liv, eller åtminstone en av de allra allra bästa. Jag är alldeles lycklig. Endorfinhög.

SKulle åkt hem igår men stannade en extra natt, fredagskvällen och natten var så underbar så jag inte kunde missa lördagen med.

Har dansat. Jag fega jag har inte gått iväg och gömt mig, och inte stått i ett hörn, eller jo det har jag men jag har tvingat mig ut ur hörnet hela tiden och gått ut och bjudit upp de bästa dansarna, och dansat med dem. Har hela tiden blivit uppbjuden själv också, och dansat och dansat. Så förvirrad är jag när jag dansar, jag kan ju inte riktigt och nu har jag dansat med värsta proffsen, de där som tävlar, de där som äger dansgolvet. De har varit snälla mot mig och visat och hjälpt mig.

Jag kan inte beskriva hur roligt jag haft.



Min bror dansade han med men åkte hem klockan ett på fredagskvällen medan jag fortsatte ensam. Sen åkte han ju tåg hem igår och jag följde inte med utan stannade på lördagen med. Torsdagen blev det inte mycket dans.




Testade till och med lite bluesdans (i ett nästan tomt och mörkt rum med svaga röda lampor, undrar hur många barn som kommit till efter en bluesdanskväll) och det är ju nåt jag måste lära mig med. Roligt tills killen jag dansade med började smeka mitt hår och jag kände nåt hårt tryckas mot mitt lår jag sa NEJNEJNEJ, nu ska vi dansa lindy och flydde.

Jag måste lära mig danskoderna. Man tar ju på varandra hela tiden. Det är närgånget och man skrattar och är i varandras armar. Men det är inte sex det handlar om, det är dans bara.

Berättade för tjejen jag åkte hem med att jag dansat blues där och hon sa va?? gick du in där utan att ha dansat blues förr? det är ju som att kasta in en okysst i en sexorgie.


Jag dansade med en amerikan som gled med mig över golvet och sa till mig relax, it's ok, i've got you, och jag kunde inte prata engelska. Jag dansade med en danslärare som nog inte egentligen ville dansa just då, han var på väg att göra nåt, men jag bjöd upp honom och han dansade pliktskyldigt två danser med mig som var fantastiska, han förde mig som en smekning och jag fattade allt han ville. Han visste ju att jag inte kunde och han är lärare. Jag dansade med en tjej som lärde mig värsta snabba charleston. Skitroligt. Jag dansade med 23-åringen som sa till mig att jag är alldeles för stel i armarna och och han verkade uttråkad. Jag dansade med en man som.....bara var rolig. Jag dansade med en lång kille som gjorde svåra för mig obegripliga turer och som jag inte kunde hänga med alls. Jag dansade med en som jag råkade säga saker till som han skrattade så mycket åt att vi inte kunde dansa. Jag dansade med....massvis av andra.


Sen åkte jag hem med tjejen jag träffade som skulle köra till Malmö och hon sa till mig att ja det är lyckan att dansa, det tar inte slut heller, man kan vara lindyknarkare i år efter år och det blir aldrig tråkigt. Du kommer bli en ny människa sa hon. Jag bara skrattade på vägen hem och hon gjorde det med för allt var bara underbart.



Om jag dansar tillräckligt kommer jag klara att sluta med tabletterna känns det som....


Det var en massa annat jag skulle skriva, om cipralex och nåt annat men orkar inte, tack för vågtipset, jag ska skaffa en sån.



Sova.

Jag fick det där jobbet förresten. Halvtid. Mycket skönt. Jag ska läsa sagor för förskolebarn.


Ska läsa den där om Oskar och den förfärliga draken, en ny, rolig.






Jag ska till Göteborg och dansa torsdag och fredag, med min lillebror. Han är 20 år och jag känner honom inte så väl men jag var rädd att ännu ett danstillfälle skulle glida mig ur händerna och jag frågade om han ville med. Det ville han.



Han den där kommer vara där på fredag. Jag önskar det inte var så. Jag undrar hur det kunde bli så himla fel med honom. Jag vill dansa utan att han ska vara där så jag slipper det.














































Har mått riktigt riktigt skit och mög nu. Är för mycket att känna, svett och is och rädsla och oro. Dricker för mycket alkohol.

Tänkte att jag skulle ha roligt nu i Göteborg. Tänkte jag skulle ha roligt och ändå stanna på den cipralexnivån, inte höja, inte ta en extra. Det är ändå bara i min hjärna. Det är ju såna små mängder.

Eller?

Jag skäms just nu bara för mig själv.

Vill inte ses av någon.

Jag vill inte leva nu igen.

Jag glömde göra skrapet på tabletten i morse. "Glömde".



....Kom nyss på att det är kanske lättare att försöka ta bort lite från en av de hela? Två tabletter och en bit till tar jag nu, en tablett delad i fyra delar där ajg tar bort några smulor från varje del. Men det är kanske lättare att ta en fjärdedels tablett, en hel tablett och en nästan hel tablett?







Ska på anställningsintervju imorgon klockan kvart över nio. I samma kommun där jag redan jobbar, på ett ställe där jag sommarjobbat tre somrar och varit timvikarie då och då utöver det. Jag har två veckor kvar ungefär tills jag hamnar på LASlistan och hade då automatiskt blivit erbjuden tjänsten, men nu är jag ju inte framme där än och nu får jag slåss med andra.

Om jag inte får detta jobbet beror det på att de har något personligen emot mig. Jag vet att de kunde bortse från de där två veckorna om de velat. De hade inte behövt göra nån intervju.

Jag vet inte vad jag ska säga på intervjun. De känner ju mig redan. Och de som jobbar där gillar mig, det har jag ingen anledning att inte tro, men....


Jobbet jag har nu och har haft i ett år har jag lyckats med långt över mina förväntningar. Jag har gjort så mycket jag inte trodde jag kunde, hållit i möten, dragit igång projekt och genomfört dem och lyckats bra.



Ja jag VET att min blogg är tråkig och bildlös och full av en massa pinsamma grejer.

Jag vet inte vad som är cipralexsänkning nu igen. Att jag inte har aptit trots hunger är det definitivt.


Att jag gråter och gråter? Det vet jag inte. Jag vet ju aldrig vad som är vad nuförtiden.

Läser om olika danstillfällen. Det finns en massa. Måste dit. Hur gör man sånt själv?


Hur går jag dit och är med? På Malmöfestivalen och en massa andra tillfällen.










Mitt lilla liv. Värt inget. Jag måste SKÄRPA MIG NU. Idioti jag håller på med. Meseri.

Hädanefter ska jag ljuga om det.







Eller inte prata alls med personerna i fråga? Problemet är att dessa personer är de enda jag pratar med för tillfället. Det är ju mina vänner.




Svårt att äta. Känner av sänkningen. Fattar det inte. vet att det var det där jag skulle skriva om egentligen.

Fick nyss höra igen att jag är en slampa ("som alla får knulla utom jag"). Fick i förrgår höra av en annan person att jag är billig och äcklig på grund av samma sak. Och en tredje sa inga såna ord men däremot att han inte längre kunde umgås med mig på grund av det. Av en fjärde person fick jag höra "men sluta ha sex med alla du träffar då".

Detta beror på att jag haft sex med två olika personer inom loppet av några månader. Ingen av dem, eller någon annan, har jag gått bakom ryggen på eller ljugit för eller låtsats att något inte var som det är.


Varför är det så? Två olika personer? Två stycken. Sen....ja....april? mars? Två stycken sen dess, sedan jag blev singel. Slampa billig äcklig som alla får knulla?

Jag fattar inte.


















Annorlunda sits.




Jag är bara ledsen.

KÄnner av sänkningen tror jag. Ingen hunger. Ångestkryp. Vill gömma mig.