slutamedcipralexbloggen

Nu har de rett ut det, Hanna och Tanja. Det var skönt.







H har åkt iväg.



Jag tänker inte sänka något alls förrän efter semestern.

Ja den här bloggen blir väl lite onödig när jag inte gör så mycket med cipralexen.

Det finns så mycket jag kan skriva om det egentligen, om läkarna, de oförstående okunniga, hur hemst det är att vara patient och inte bli trodd, om de läkare som fattar vad det handlar om (än så länge två stycken av alla dem jag träffat och det har varit de två senaste jag haft).

Den värsta var hon i Borås som gav mig dubbelt så hög dos än den maximala. Några veckor på den dosen och jag.....har inga ord för det fruktansvärda.

Och han på psykakuten i Borås, jag åkte dit för att jag var förtvivlad och hade ångest, som fnös åt mig och sa "men vill du inte äta medicinen så är det ju bara att sluta med den". Sen skrev han ut neuroleptikum åt mig och sa att jag kunde ju testa det också om jag ville. Efter några minuters samtal.  Undrar hur många liv han har förstört på det viset?


Jag hämtade aldrig ut den medicinen. När jag sen träffade en sjuksköterska belv jag utskälld av henne för det. Jag kunde inte förvänta mig mer hjälp om jag inte tog medicinen som läkaren skrivit ut, då fick jag skylla mig själv. Han skrev ut en medicin mot psykos till en som inte var psykotisk, utan någon undersökning och sa att jag kunde "testa om jag ville", och tog jag inte den medicinen kunde jag inte vänta mig mer hjälp inom psykvården.





Hur hamnade jag inom psykvården egentligen?

Hur hamnade jag på psykakuten?

Hur blev jag sån? Jag är inte psykiskt sjuk. Mycket känslosam är jag, och får utbrott när jag är arg och ledsen, och deprimerad har jag varit i perioder, och fruktansvärt blyg har jag varit. Men det är inte sjukt. Väl?

I flytande form ja! Det finns. Cipralex alltså. Undrar om jag kan få det istället för tabletterna på det receptet jag har nu eller om jag måste få ett nytt recept?

Jag har svårt för flytande mediciner, det går inte att svälja, det kommer upp igen. Tabletterna smakar ju inget. Men det kanske går.





Jag sitter och läser en förvirrad diskussion mellan mina två favoritbloggare, Hanna Fridén och Tanja Suhinina. De är så vettiga och smarta dessa båda människor, det är så skönt att läsa vad de skriver båda två för det mesta. Och så bara blir det så fel som här? Hur kan det bli så knas? Jag läser och läser och fattar inte hur det kan bli så konstigt.


Precis så blir det med mig och H. Vettiga och smarta på alla sätt och vis, på många sätt och vis, och så bara missförstår och geggar ihop och rör vi till det så det blir bråk och ovänner sorgligt.

Idag har varit bara skit för vi har missförstått och pratat förbi varandra, inte om analsextjat då som Hanna och Tanja, utan om nästa vecka.


Jag trodde vi skulle umgås och ha semester ihop. Han har köpt tågbiljett till Jokkmokk och åker imorgon. Jag är ledsen och han är ledsen. Jävla skit.

Vad GÖR han med henne för att hon ska låta så?

Välter de möblerna varenda gång och hur går det till?

Är de i förälskelsefasen eller har de lyckats på riktigt?

Om de skulle få barn, skulle de då försäka hålla inne med sina...ljud?




För övrigt är jag glad för deras skull.

Där är de små smulbitarna. Jag tar två tabletter plus en smulbit om dagen. De är minimala, några millimeter. Mitt mål är att kunna ta bara två tabletter och bli av med den där fjärdedelen tablett och må ok just nu. Jag måste väl köpa en våg som jag fått tips om, en sån där 0,000 mg-våg.

(Var gör man det? Polisen har nog många beslagtagna, kanske kan fråga om jag får en?)

Eller får jag utesluta en smulbit var tredje dag kanske...jag vet inte om det funkar.

Jag är rädd för att må dåligt


jag är rädd för att må dåligt.





En tjej skrev en kommentar om att jag kunde maila till henne. Det ska jag kanske. Hon kanske kan hjälpa. Förklara hur.

Vilken pms jag har. Det är intressant. Här går vi runt och tror att saker och ting är äkta, känslor och så, men det är bara kemi. Piller eller hormoner. Eller kemi är ju äkta men äkta äkta, finns det?


Jag är ilsken. Jag känner motvilja mot människor runt mig, eller egentligen bara mot män. Män som kommer nära mig, som går förbi mig på trottoaren, som tittar på mig, jag känner sånt obehag. Jag vet ju att det inte finns någon anledning men det är så vid denna tiden.

Jag träffade H idag och jag vet inte hur många gånger jag snäste av honom, skrek argt, var otrevlig. Skäms gör jag varenda gång. Honom känner jag inget motvilja mot dock.

Tur han är förstående.

Det händer nte så mycket.



Det händer en del men inte på cipralexfronten för min del.




Allt jag gick ner när jag inte åt på 10mg-nivån har hamnat runt magen igen. Det gör ingenting. Tittade på Precious igår. Bra film. Jag vill gärna gärna gärna ha en vän här här här här här här här.

Oj! Folk har skrivit kommentarer!

Jag blir glad!




Jag har mått dåligt igår och inatt och idag med men jag vet inte vad som är cipralex och vad som är min livssituation.



Jag tror på det senare för på 11,25 är jag ändå rätt så normal nu.



Ingen sömn inatt.








Ska på någon sorts bokcirkel klockan fem. Det är en tjej som bjöd in mig på facebook, som jag pluggade ihop med för några år sen, och när jag fick inbjudan hade jag tagit en sömntablett men var fortfarande uppe, och tackade jag på jag var lurig i huvet.


Jag vill ju jättegärna, jag blev så glad för inbjudan men min vanliga reaktion på sånt, umgås i grupp med folk jag inte känner, är att tacka nej och stanna hemma. Men inte idag alltså. Jag ska göra en normal sak och vara normal. Jag ska hälsa på dem när jag kommer och prata.




Hon som bjöd in mig, hon är en ängel. Hon är fantastisk. Jag har inte träffat henne på flera år och vi umgicks bara lite då när vi läste på Malmö högskola och ändå bjöd hon in mig. Hon har gjort det förr också, till andra grejer som jag velat gå på men inte gjort. Hela hon är som en positiv kraft, hon drar igång saker, hon engagerar sig, hon är alltid snäll, uppmärksam, avslappnad och uppriktig. Hon kan en massa språk. Hon kan en massa om politik. Hon kan uttrycka sig och hon kan dricka en massa utan att göra bort sig.

Jag har precis krossat en annan människa.

Jag lovade honom att inte ljuga. Så jag berättade sanningen.



Jag önskar jag hade ljugit.



Fy fan.


Jag har förlorat honom nu, man kommer inte över sånt. Jag vet.

Jag har definitvt ägglossning.




Men det är kvinnor jag vill ha just nu.  Som vänner.  Jag längtar så efter en vän, en tjej, en bra.


Det finns en tjej jag jobbar ihop med som jag gillar. Jag vill prata med henne och umgås. Jag vill att hon ska bli min vän, och jag vet folk kan föreslå att man ska hitta på något men jag vågar inte det. Jag är för rädd att vara jobbig eller påträngande.

Så svårt det där är.



11,25 mg. Det får vara så nu ett tag.

Ok

Ok



Okok.



Jepp.





Några sms och lite msn.





Jag är ledsen för det ser ut som om min midsommar blir att sitta här i lägenheten ensam.

Vad hände med uppkopplingen? Jag kan inte se mina dansvideos.



Igår var en totalt fruktansvärd dag. Idag är helt ok. Jag ligger åter på 11,25 plus att jag tog en liten smulbit extra igår bara för att komma bort ifrån det då när jag....ville dö.



Det är så lätt som en plätt att ta en tablett och så rättar det till sig.

Jag sitter fast.


Jag har varit på utflykt idag med mamma, längs sydskånes kust. Dagen började med migrän men två treo och en diklofenak och lite sömn fixade det, så det blev utflykt iallafall.

Sen var jag och tränade, styrketränade, idiotiskt, för det skulle verkligen hur lätt som helst kunna utlösa migränen igen men det gjorde det inte. Får se om träningen blir en engångsföreteelse.

Om jag inte sänker mer nu kan jag nog träna. Jag tänker hålla 11,25 ett tag till nu igen för jag orkar inte. Jag har saker att göra. Jag har ett jobb ju. Jag måste diskutera litteratur hela dagarna.




Jag tänkte trappa ner på alkohol också. När jag ändå håller på med trappande.


Jo jag har tendens till alkoholproblem. Inte alltid. Jag har skärpt mig mycket nu i vinter och vår men....



Skit och så.

Förresten gillade jag att läsa Heroin Diaries. Lättläst och äckligt. The Dirt var bättre men det var ju en annan typ av bok.


Det här var dagboksanteckningar skrivna av Nikki Sixx, basist i Mötley Crüe, under 1987 när han spenderade sina rockstjärnemiljoner på knark och knark och knark. Fascinerande. Psykos varenda kväll.

The Dirt är samma bands biografi.

Nej jag bryr mig inte ett dugg om detta band egentligen, har aldrig gjort, har några minnen från min barndom av bilder på dem och deras hårsprayhår och Vince Neil i leopardtights, de var otroligt snygga men musiken är ju bara tramsig. Eller?


Men jag gillar dessa böcker. Och jag älskar män med läppstift.

När jag skrev förra tog jag igen en liten extra bit tablett. Nu är det ok. Jag kan inte hålla på såhär.

Självmordstankar. Det är inte jag.



Detta kommer aldrig att gå. Finns ingen chans att jag klarar att gå igenom det. Jag har lyckats gå från 12,5 till 11,25 mg, då mår jag inte alls bra men uthärdligt iallafall. Försöker jag gå lägre kan jag inte äta, mår konstant illa, får diarre, yrsel, ångest, tappar bort orden, förlorar all ork. Och jag ska kunna sluta helt? Det som skrämmer allra mest är det psykosaktiga som hände i april var det väl, när jag ätit 10 mg i några veckor, när jag gömde mig bakom sängen i flera timmar i total skräck. Jag är så rädd för att bli psykiskt sjuk på riktigt!


Sen tar jag vanlig dos igen och allt blir bra. Jag blir normal. Sen försöker jag igen, långsammare, men det går inte. Det händer igen. Jag höjer dosen, blir normal. Det är några smulor av pyttiga tabletter jag pratar om.

Det går inte.




Men jag kan ju inte bara fortsätta i år efter år efter år med dessa tabletter? De orsakar benskörhet och fosterskador. Vad orsakar de mer? Vad gör de med min kropp?

http://www.dagensmedicin.se/nyheter/2007/06/26/ssri-preparat-kan-bidra-ti/index.xml


http://www.antidepressantsfacts.com/escitalopram.htm

Jag har försökt verkligen men jag klarar inte detta.

Jag har solat idag och läst och dammsugit, med skräck i kroppen, det gör ont i skelettet, jag mår illa, jag kan inte äta. Jag orkar inte. Jag vill bara gråta. Jag har ringt några samtal och skickat några sms men ingen verkar särkilt intresserad av att umgås med mig och det är inte konstigt, en människa som pratar som jag gör nu är fruktansvärt jobbig.


Jag vill inte leva just nu. Jag känner mig totalt ensam.

Plan för ensam kväll: glass, bok. Köpte Heroin Diaries av Nikki Sixx eftersom knarkande rockstjärnor gör mig kåt.


Har varit ganska hemsk dag. Vädret är fint dock.

Jag gick en promenad.

Västra hamnen ligger en kvart härifrån. Jag gick dit, eller till stranden bredvid, och tittade på bron, Barsebäck, falloshuset turning torso och Zlatans hus, sen gick jag hem igen.

Vid Hemköp kom fem långbenta flickor med korta kjolar och superhöga klackar, ingen av dem kunde gå tjusigt utan det blev klampande kalvar av det. De fick många blickar, många hånfulla. Jag ville säga till dem att de var söta allihopa.



I Västra hamnen finns en trappa ner mot vattnet, den är fin. Det är bara en trappa av trä, men jag var där en kväll förra sommaren och där var massor av folk på trappan men helt tyst. Packat med folk och alla satt tysta och det var solnedgång och hav. Jag gick inte dit idag.

http://www.aftonbladet.se/kropphalsa/article7231319.ab

Här är nästa grej. SSRI ökar risken för missfall med 70% har man nu kommit på. Hoppsan hoppsan.







Jag tog min gamla dos igår och idag har jag ätit utan att må illa för första gången på ungefär en vecka, sen jag sänkte till 10 mg. Behövde en paus.

Idag tog jag 10 mg igen.

Är det fel på bloggen?

Mina få är borta.