slutamedcipralexbloggen

Ojoj....tjongar i huvudet idag. Inte så farliga men när jag vänder på huvudet så snärtar det till. Definitivt pga cipralex.



Mår illa också men det kan vara nåt annat.

Har haft en jättebra dag på jobbet, varit så himla glad och allt har bara varit bra men nu på allra sista slutet lyckades någon komma mellan och peta lite i mitt hjärta med en vass pinne så jag blev ledsen. Men bara lite.




Skit i det. Skit i det. Inte viktigt. Viktigt: jag har lyckats hur bra som helst med att läsa sagor för alla barnen och kommer kanske få heltidsjobb kanske kanske och har dansat ikväll (ute bland folk på uteställe, inte kurs), misslyckats en del på dansgolvet men fick nån dans med en sån där proffsförare och älskade det.

Är dock yr idag. Vet inte om det är cipralex men jag tror inte det. Det är nog bara jag.



Jag längtar efter min syster och min nyfödda systerdotter.






Detta är vad jag handlade till mig själv på bokmässan: Tre nummer av Bang, Zeldaserie av Lina Neidenstam, en Klittydeckare, vackra vackra Vem ska trösta knyttet av Tove Jansson och upp och ner på bilden en helt ny bilderbok av Malin Axelsson som heter Mitt liv som detektiv. Jag vet inte om de vill ha den på biblioteket, om folk kan läsa den så att det funkar, den är gjord av en teater och man märker det när man läser den. Jag köpte den för den är fantastisk. Språket och illustrationerna. Inte som någon bilderbok jag läst.

Haha "skräck" "lycka", ska det va så ska det va!



Nej jag överdriver inte, känslostormar is my middle name. Har dessutom mycket tydlig PMS nu igen. Vill du ha en utskällning så ring mig idag. Jag kan nog få fram en bra.

Lyssnar på blues. Vill dansa bluesdans i tre timmar med en varm man utan baktankar, en som bara dansar.


Ska iväg snart på söndagslindykurs. Jag vet att jag tjatar om dansandet, här och när jag pratar med folk, det är för att det gör mig lycklig. Frustrerad också, och längtansfull och nervös men framför allt lycklig. Så förälskad är jag i alltihopa, musiken, känslan, att man kan få kroppar att röra sig på det viset, att en förare tar tag i mig och får mig att följa efter och att det tillsammans blir en...virvel av glädje? Centrifugalkraft som trycker ut lycka i världen?

Det är därför jag tjatar! Och jag är då en person som hela mitt liv varit så stel och blyg och aldrig haft någon känsla för dans, jag har fortfarande inte någon särskild rytmkänsla och kan inte improvisera. Men när jag lär mig steg så går det ändå!!



Så som människorna på dessa bilder ser ut, det är så det känns:

Jag märker ännu inget av denna 0,25 mg-sänkningen.



Jag är så nervös för morgondagen! Jag ska vara den käcka barnbibliotekarien och sagoberättaren. Hur kunde jag, världens stelaste, blygaste mest hämmade människa få för mig något sånt?


Ska jag alltså prata med spännande sagorösten och härma ljurläten framför 25 barn plus personal?




"Hej alla barn! Nu ska jag berätta nåt för er! Jag ska berätta sagan om den lilla randiga katten...Det var en gång en liten liten randig katt som inte tyckte om att vara liten....."

Lättare med juice men det går igenom, smaken. Bara att vänja sig. Det finns ju större problem.






Ska ut och springa nu.

Jodå det smakar riktigt äckligt. Jag har svårt att svälja äckliga saker, är mycket äckelmagad. Får försöka vänja mig vid det där. Man kan blanda i juice med, ska testa det.



Och jodå magen regagerar på det.



Annars inget idag.



På måndag ska jag göra en sån grej som jag egentligen absolut inte kan, som jag är skiträdd för. Ska berätta en saga för 25 barn med personal på en förskola. Enkelt tycker många. Hemskt tycker jag.


Men det är bara att göra det.


Imorgon Göteborg och bok- och biblioteksmässa. Känns jobbigt men blir kanske kul. Hoppas där är någon jag jobbat med som jag kan gå med.

Wow, Tanja såg vad jag skrev och blev glad. Vad roligt!





Har hämtat ut flytande medicin idag. Imorgon 11 droppar, 11 mg. Är orolig att det ska smaka bajs och örk.

Har varit riktigt sur idag mot folk. Har stängt av min mobil och håller mig för mig själv.


Ska dansa ikväll. Jag går två olika kurser, i söndags började den ena och den andra börjar idag. Längtar dit. Önskar det var mer än en och en halv timme.

Varit hos läkaren. Det gick bra. Men hon hade svårt att förstå varför jag ville sluta med medicinen. Du mår ju bra när du äter den sa hon. Jag försökte förklara att jag ätit det i nästan tio år, att jag är rädd för vad den gör med min hjärna, att jag inte vill behöva äta den resten av mitt liv, att jag inte vill utsätta framtida foster i magen för den.  Att jag ångrar att jag nånsin började med den för att den har gett mig mer problem än jag nånsin hade innan jag började.


Hon skrev ut flytande. Har beställt på apoteket nu. Då kommer jag ta 11 mg, en sänkning med 0,25 mg.


Jag ska börja nu igen, börja sänka, men långsammare. Hon tyckte jag skulle sänka med ett mg i månaden. Alldeles för snabbt tyckte jag, jag har blivit så skrämd av det här som hänt varje gång jag testat.



En sänkning nu nästa vecka när medicinen kommer med 0,25 mg. Det känns lagom.








Annat ämne:

Jag måste länka till min favoritblogg igen: Tanja Suhinina. Jag började läsa hennes blogg gamla blogg PhonePhucker när hon fortfarande skrev den, om när hon jobbade på en telefonsexlinje, och jag blev så förvånad att hitta någon som skrev om ett sånt ämne utan pekpinnar, utan moralism, tankeväckande och respektfullt. Den bloggen blev publicerad som bok. Hennes nuvarande blogg handlar om feminism, sex, psykologi och en del annat och är så otroligt bra. Hon är så vettig och sansad. Och hon dansar lindy hop.




Förresten: Mixter, tack för att du kommenterar och stöttar!

Skitnatt, inte sovit en minut. Mår illa och kallsvettas och ångest.


Gick upp en timme innan jag skulle bara för att det inte gick att sova. Lite bättre att vara uppe. Kommer bli en jobbig dag. Vet att kallsvetten och ångesten inte känns av så mycket på dagen, att jag inte sovit däremot känns. Och illamående.

Nu har jag gjort det igen som jag gör hela tiden, skriver ett inlägg och tar bort det, eller tar bort delar av det för jag kommer på TÄNK OM någon som vet vem jag är men som inte känner mig läser det.








På torsdag ska jag till läkaren. Jag är nervös. Jag vet inte vad jag ska säga, hur jag ska kunna förklara. Det som hände i våras, när jag låg bakom sängen och inte visste var jag var, kommer hon att tro på att det var cipralexsänkningen eller kommer hon vilja ge mig antipsykosmediciner?


Jag har också nu börjat få tillbaka lite av det som hände för några år sedan, när jag fick epilepsianfall som inte var epilepsi för de hittade inget i min hjärna, två ambulansfärder blev det och undersökningar och röntgen och tjat om Lyrica, ett halvår varade det och sen kom läkaren på det - jag åt då en medicin varje dag (jaja herpesmedicin men i ANSIKTET hade jag det, i ansiktet!) (Valtrex) och den biverkningen jag fick, krampanfall, var så ovanlig att den inte ens står med i FASS, men läkaren hade hittat en studie som visade att typ en på tiotusen fick epilepsiliknande krampanfall av medicinen.

Jag slutade med den. Poff. Borta. Jag var frisk.




Och nu känner jag av det igen ibland, det blir inget anfall men det känns så som det gjorde innan det börjar. Det har hänt innan med och jag blir så rädd för jag äter inte medicinen mer och vad beror det då på? Fast det har inte blivit några kramper.


Jävla skit allt skit skit är skit.













På söndag börjar danskurserna.


Då ska jag bli lycklig igen, som i somras när jag dansade, som i Göteborg när jag dansade. Söndagar och tisdagar ska jag dansa, och


......är någon av er som läser i swingdanskretsar i staden där jag bor och därför vet vem jag är??? NEJ eller hur så är det inte? visst är det inte så? Fy vad hemskt.





på måndagar och torsdagar är det dans, socialdans. Såna som jag redan varit på.


Jag ska lära mig och sen ska jag inte göra något annat än dansa. Ja jäklar.


...


Hoppsan. Jag råkade visst nyss anmäla mig till ett Halloween-läger i Stockholm. Ensam. Dans. Ojoj. Måste spara pengar. Måste. Dansa.

Ok cipralex då. Imorgon ska jag ringa läkaren för jag har en tid på torsdag men jag kan inte, måste ändra. Nu när jag jobbar så lite vill jag inte behöva ta ledigt.


Jag är nervös för det, för att berätta och för om hon kommer tro mig och förstå.


Annars har jag inte så mycket att säga om det för jag har inte gjort något med dosen eller nåt nu. Jag har köpt vågen men inte använt. Min nedtrappningsplan är så himla inte alls följd.

Jag testar att skriva igen då.



Jag har gått i ide. Jag har tagit semester från allt utom mitt jobb.


Jag sitter här hemma och tycker att det är skönt. Min lägenhet är uppochner. Jag har nåt den gränsen, det går inte att ha städat på dessa 24 kvadrat för här finns för mycket saker och för lite plats att placera dem på. Eller plats finns men det är på golvet, på bordet, på bänken i köket, på andra bänken, på byrån, i soffan, i sängen.









.....









Ok jag vet, för vissa är detta ingenting men för mig är det jättestök.







Jag har tagit ett stort steg från H. Ett så stort steg så jag blir rädd.






Jag har inte dansat. Jag lagar inte mat och jag springer mycket mer sällan.



Jag tar inte tag i något. Jag har det rätt bra. Jag har inte ångest. Jag är lite ledsen bara på grund av ensamheten.















Jag har gjort en grej förresten, varit på spa och fått pedikyr och fotmassage och ansiktsbehandling. De gav mig den superförsiktigaste ansiktsbehandling de hade, överkänslig sa de att min hudtyp var, men även deras försikhetsförsigtiga oparfymerade kamomillgrejs sved på mig.


Men när dessa välsminkade allvarliga kvinnor i vita rockar studerade mina porer och mina nagelband som om det var viktiga och intressanta saker, tog på mig, masserade, då bara låg jag där och kände mig älskad. Eller behandlad med kärlek.









Jag har inte sänkt nåt. Jag har köpt en våg men inte packat upp den ur paketet.