slutamedcipralexbloggen

Lyssnar på blues. Vill dansa bluesdans i tre timmar med en varm man utan baktankar, en som bara dansar.


Ska iväg snart på söndagslindykurs. Jag vet att jag tjatar om dansandet, här och när jag pratar med folk, det är för att det gör mig lycklig. Frustrerad också, och längtansfull och nervös men framför allt lycklig. Så förälskad är jag i alltihopa, musiken, känslan, att man kan få kroppar att röra sig på det viset, att en förare tar tag i mig och får mig att följa efter och att det tillsammans blir en...virvel av glädje? Centrifugalkraft som trycker ut lycka i världen?

Det är därför jag tjatar! Och jag är då en person som hela mitt liv varit så stel och blyg och aldrig haft någon känsla för dans, jag har fortfarande inte någon särskild rytmkänsla och kan inte improvisera. Men när jag lär mig steg så går det ändå!!



Så som människorna på dessa bilder ser ut, det är så det känns:

Jag märker ännu inget av denna 0,25 mg-sänkningen.



Jag är så nervös för morgondagen! Jag ska vara den käcka barnbibliotekarien och sagoberättaren. Hur kunde jag, världens stelaste, blygaste mest hämmade människa få för mig något sånt?


Ska jag alltså prata med spännande sagorösten och härma ljurläten framför 25 barn plus personal?




"Hej alla barn! Nu ska jag berätta nåt för er! Jag ska berätta sagan om den lilla randiga katten...Det var en gång en liten liten randig katt som inte tyckte om att vara liten....."

Lättare med juice men det går igenom, smaken. Bara att vänja sig. Det finns ju större problem.






Ska ut och springa nu.

Jodå det smakar riktigt äckligt. Jag har svårt att svälja äckliga saker, är mycket äckelmagad. Får försöka vänja mig vid det där. Man kan blanda i juice med, ska testa det.



Och jodå magen regagerar på det.



Annars inget idag.



På måndag ska jag göra en sån grej som jag egentligen absolut inte kan, som jag är skiträdd för. Ska berätta en saga för 25 barn med personal på en förskola. Enkelt tycker många. Hemskt tycker jag.


Men det är bara att göra det.


Imorgon Göteborg och bok- och biblioteksmässa. Känns jobbigt men blir kanske kul. Hoppas där är någon jag jobbat med som jag kan gå med.

Wow, Tanja såg vad jag skrev och blev glad. Vad roligt!





Har hämtat ut flytande medicin idag. Imorgon 11 droppar, 11 mg. Är orolig att det ska smaka bajs och örk.

Har varit riktigt sur idag mot folk. Har stängt av min mobil och håller mig för mig själv.


Ska dansa ikväll. Jag går två olika kurser, i söndags började den ena och den andra börjar idag. Längtar dit. Önskar det var mer än en och en halv timme.

Varit hos läkaren. Det gick bra. Men hon hade svårt att förstå varför jag ville sluta med medicinen. Du mår ju bra när du äter den sa hon. Jag försökte förklara att jag ätit det i nästan tio år, att jag är rädd för vad den gör med min hjärna, att jag inte vill behöva äta den resten av mitt liv, att jag inte vill utsätta framtida foster i magen för den.  Att jag ångrar att jag nånsin började med den för att den har gett mig mer problem än jag nånsin hade innan jag började.


Hon skrev ut flytande. Har beställt på apoteket nu. Då kommer jag ta 11 mg, en sänkning med 0,25 mg.


Jag ska börja nu igen, börja sänka, men långsammare. Hon tyckte jag skulle sänka med ett mg i månaden. Alldeles för snabbt tyckte jag, jag har blivit så skrämd av det här som hänt varje gång jag testat.



En sänkning nu nästa vecka när medicinen kommer med 0,25 mg. Det känns lagom.








Annat ämne:

Jag måste länka till min favoritblogg igen: Tanja Suhinina. Jag började läsa hennes blogg gamla blogg PhonePhucker när hon fortfarande skrev den, om när hon jobbade på en telefonsexlinje, och jag blev så förvånad att hitta någon som skrev om ett sånt ämne utan pekpinnar, utan moralism, tankeväckande och respektfullt. Den bloggen blev publicerad som bok. Hennes nuvarande blogg handlar om feminism, sex, psykologi och en del annat och är så otroligt bra. Hon är så vettig och sansad. Och hon dansar lindy hop.




Förresten: Mixter, tack för att du kommenterar och stöttar!

Skitnatt, inte sovit en minut. Mår illa och kallsvettas och ångest.


Gick upp en timme innan jag skulle bara för att det inte gick att sova. Lite bättre att vara uppe. Kommer bli en jobbig dag. Vet att kallsvetten och ångesten inte känns av så mycket på dagen, att jag inte sovit däremot känns. Och illamående.

Nu har jag gjort det igen som jag gör hela tiden, skriver ett inlägg och tar bort det, eller tar bort delar av det för jag kommer på TÄNK OM någon som vet vem jag är men som inte känner mig läser det.








På torsdag ska jag till läkaren. Jag är nervös. Jag vet inte vad jag ska säga, hur jag ska kunna förklara. Det som hände i våras, när jag låg bakom sängen och inte visste var jag var, kommer hon att tro på att det var cipralexsänkningen eller kommer hon vilja ge mig antipsykosmediciner?


Jag har också nu börjat få tillbaka lite av det som hände för några år sedan, när jag fick epilepsianfall som inte var epilepsi för de hittade inget i min hjärna, två ambulansfärder blev det och undersökningar och röntgen och tjat om Lyrica, ett halvår varade det och sen kom läkaren på det - jag åt då en medicin varje dag (jaja herpesmedicin men i ANSIKTET hade jag det, i ansiktet!) (Valtrex) och den biverkningen jag fick, krampanfall, var så ovanlig att den inte ens står med i FASS, men läkaren hade hittat en studie som visade att typ en på tiotusen fick epilepsiliknande krampanfall av medicinen.

Jag slutade med den. Poff. Borta. Jag var frisk.




Och nu känner jag av det igen ibland, det blir inget anfall men det känns så som det gjorde innan det börjar. Det har hänt innan med och jag blir så rädd för jag äter inte medicinen mer och vad beror det då på? Fast det har inte blivit några kramper.


Jävla skit allt skit skit är skit.













På söndag börjar danskurserna.


Då ska jag bli lycklig igen, som i somras när jag dansade, som i Göteborg när jag dansade. Söndagar och tisdagar ska jag dansa, och


......är någon av er som läser i swingdanskretsar i staden där jag bor och därför vet vem jag är??? NEJ eller hur så är det inte? visst är det inte så? Fy vad hemskt.





på måndagar och torsdagar är det dans, socialdans. Såna som jag redan varit på.


Jag ska lära mig och sen ska jag inte göra något annat än dansa. Ja jäklar.


...


Hoppsan. Jag råkade visst nyss anmäla mig till ett Halloween-läger i Stockholm. Ensam. Dans. Ojoj. Måste spara pengar. Måste. Dansa.

Ok cipralex då. Imorgon ska jag ringa läkaren för jag har en tid på torsdag men jag kan inte, måste ändra. Nu när jag jobbar så lite vill jag inte behöva ta ledigt.


Jag är nervös för det, för att berätta och för om hon kommer tro mig och förstå.


Annars har jag inte så mycket att säga om det för jag har inte gjort något med dosen eller nåt nu. Jag har köpt vågen men inte använt. Min nedtrappningsplan är så himla inte alls följd.

Jag testar att skriva igen då.



Jag har gått i ide. Jag har tagit semester från allt utom mitt jobb.


Jag sitter här hemma och tycker att det är skönt. Min lägenhet är uppochner. Jag har nåt den gränsen, det går inte att ha städat på dessa 24 kvadrat för här finns för mycket saker och för lite plats att placera dem på. Eller plats finns men det är på golvet, på bordet, på bänken i köket, på andra bänken, på byrån, i soffan, i sängen.









.....









Ok jag vet, för vissa är detta ingenting men för mig är det jättestök.







Jag har tagit ett stort steg från H. Ett så stort steg så jag blir rädd.






Jag har inte dansat. Jag lagar inte mat och jag springer mycket mer sällan.



Jag tar inte tag i något. Jag har det rätt bra. Jag har inte ångest. Jag är lite ledsen bara på grund av ensamheten.















Jag har gjort en grej förresten, varit på spa och fått pedikyr och fotmassage och ansiktsbehandling. De gav mig den superförsiktigaste ansiktsbehandling de hade, överkänslig sa de att min hudtyp var, men även deras försikhetsförsigtiga oparfymerade kamomillgrejs sved på mig.


Men när dessa välsminkade allvarliga kvinnor i vita rockar studerade mina porer och mina nagelband som om det var viktiga och intressanta saker, tog på mig, masserade, då bara låg jag där och kände mig älskad. Eller behandlad med kärlek.









Jag har inte sänkt nåt. Jag har köpt en våg men inte packat upp den ur paketet.

Kommer noig inte skriva här på ett tag.

Har fått utslag igen i ansiktet. Nässelutslag antar jag att det är.


Har börjat må så himla konstigt igen också. Ångest och yrsel. Och ännu värre, sån där förlamning bland folk...det är som om när människor är runt mig så KAN jag inte vara avslappnad, jag är så medveten om varenda liten muskel i min kropp, stel är jag och kan inte skämta, inte skratta, inte prata normalt. Bara svara ja eller nej när någon pratar med mig. Har varit sån i några dagar. Försökte dansa i fredags, det gick inte. Det var skitjobbigt. De få gånger jag hamnade på dansgolvet kunde jhag inte ens grundstegen. Jag kunde inte röra mig i takt på något vis, jag snubblade bara och stannade av och dansgolvet lutade tyckte jag.

Kändes precis som när jag gick i gymnasiet och var livrädd för alla människor. Så hemskt. Pinsamt. Jobbigt. Det är ju inte jag. När jag är sån tycker folk jag är konstig, obegriplig, tråkig. Att man inte kan umgås med mig. Och det kan man ju inte heller.

Det var det där beteendet som jag började med denna medicinen för från början. Kommer det tillbaka nu? Det går inte. Då måste jag äta den.

Men varför kommer det nu? Varför har jag varit sån nu? Jag ska ju dansa. Jag kan inte vara knäpp.

Rider fortfarande på vågen.



Lugnat sig lite dock.


Varit cipralexyr idag. Eller inte yr, utan det där andra, tjong i huvet. Höll på att ramla omkull på jobbet bak disken en gång av nåt yrsligt som hände i huvudet men det gick över. Har nog sänkt igen, eller jag har mindre bitar nu. Mer skrap. Skrap och smul. På väg mot att ta bara två hela. Bara ta det lugnt.

Har beställt en våg nu så att jag kan få lite mer ordning på det.




Längtar efter nästa danstillfälle. Fredag. Malmöfestival och dans. Vill ej dit själv men det blir nog så ändå.



Har sprungit ungefär 6 km nästan varje dag i en månad. Mina ben och fötter börjar protestera. Behöver det för att få utlopp för allt i mig. Min rumpa har benat till sig på grund av springandet, blivit smal. Jag gillar det inte. Måste puffa upp den.

Blev förresten tafsad på idag på jobbet, en besökare som satt vid datorerna, jag skulle skriva till ett namn (Natalie) på listan för datorbokning och han sa Natalie, är hon vacker? Jag vet inte jag känner inte henne svarade jag och när jag gick förbi honom klämde han på min rumpa.

Jag hoppade framåt och skulle säga något men precis då började en annan person gnälla på mig för att han var tvungen att flytta sig för ett barn och jag var arg på han som tafsade på mig och svarade mycket surt att varför skulle ett barn inte ha precis lika stor rätt som du att sitta vid datorn, du har suttit här hela dagen.




...
...

jag jobbar på ett bibliotek


....


....



Det kommer en man dit varenda dag, en gammal man med rollator, han läser tidningarna. Jag brukar hämta tidningarna till honom när han kommer för han har svårt att gå och han kallar mig för ängel. Han sa till mig för ett tag sen att jag alltid ser så glad ut, hur kan jag alltid vara så glad undrade han. Det var innan detta underbara med dansen hände och jag fattar inte, jag är ju ofta SKITSUR och trött och ledsen och allt på en gång. Jag menar jag har varit det. Jag trodde jag såg sur ut. Folk brukar säga det.

Kom hem klockan sex i morse från Göteborg.





Jag vill berätta saker men jag vet inte hur jag ska uttrycka det. Jag har haft den bästa helgen i mitt liv, eller åtminstone en av de allra allra bästa. Jag är alldeles lycklig. Endorfinhög.

SKulle åkt hem igår men stannade en extra natt, fredagskvällen och natten var så underbar så jag inte kunde missa lördagen med.

Har dansat. Jag fega jag har inte gått iväg och gömt mig, och inte stått i ett hörn, eller jo det har jag men jag har tvingat mig ut ur hörnet hela tiden och gått ut och bjudit upp de bästa dansarna, och dansat med dem. Har hela tiden blivit uppbjuden själv också, och dansat och dansat. Så förvirrad är jag när jag dansar, jag kan ju inte riktigt och nu har jag dansat med värsta proffsen, de där som tävlar, de där som äger dansgolvet. De har varit snälla mot mig och visat och hjälpt mig.

Jag kan inte beskriva hur roligt jag haft.



Min bror dansade han med men åkte hem klockan ett på fredagskvällen medan jag fortsatte ensam. Sen åkte han ju tåg hem igår och jag följde inte med utan stannade på lördagen med. Torsdagen blev det inte mycket dans.




Testade till och med lite bluesdans (i ett nästan tomt och mörkt rum med svaga röda lampor, undrar hur många barn som kommit till efter en bluesdanskväll) och det är ju nåt jag måste lära mig med. Roligt tills killen jag dansade med började smeka mitt hår och jag kände nåt hårt tryckas mot mitt lår jag sa NEJNEJNEJ, nu ska vi dansa lindy och flydde.

Jag måste lära mig danskoderna. Man tar ju på varandra hela tiden. Det är närgånget och man skrattar och är i varandras armar. Men det är inte sex det handlar om, det är dans bara.

Berättade för tjejen jag åkte hem med att jag dansat blues där och hon sa va?? gick du in där utan att ha dansat blues förr? det är ju som att kasta in en okysst i en sexorgie.


Jag dansade med en amerikan som gled med mig över golvet och sa till mig relax, it's ok, i've got you, och jag kunde inte prata engelska. Jag dansade med en danslärare som nog inte egentligen ville dansa just då, han var på väg att göra nåt, men jag bjöd upp honom och han dansade pliktskyldigt två danser med mig som var fantastiska, han förde mig som en smekning och jag fattade allt han ville. Han visste ju att jag inte kunde och han är lärare. Jag dansade med en tjej som lärde mig värsta snabba charleston. Skitroligt. Jag dansade med 23-åringen som sa till mig att jag är alldeles för stel i armarna och och han verkade uttråkad. Jag dansade med en man som.....bara var rolig. Jag dansade med en lång kille som gjorde svåra för mig obegripliga turer och som jag inte kunde hänga med alls. Jag dansade med en som jag råkade säga saker till som han skrattade så mycket åt att vi inte kunde dansa. Jag dansade med....massvis av andra.


Sen åkte jag hem med tjejen jag träffade som skulle köra till Malmö och hon sa till mig att ja det är lyckan att dansa, det tar inte slut heller, man kan vara lindyknarkare i år efter år och det blir aldrig tråkigt. Du kommer bli en ny människa sa hon. Jag bara skrattade på vägen hem och hon gjorde det med för allt var bara underbart.



Om jag dansar tillräckligt kommer jag klara att sluta med tabletterna känns det som....


Det var en massa annat jag skulle skriva, om cipralex och nåt annat men orkar inte, tack för vågtipset, jag ska skaffa en sån.



Sova.

Jag fick det där jobbet förresten. Halvtid. Mycket skönt. Jag ska läsa sagor för förskolebarn.


Ska läsa den där om Oskar och den förfärliga draken, en ny, rolig.






Jag ska till Göteborg och dansa torsdag och fredag, med min lillebror. Han är 20 år och jag känner honom inte så väl men jag var rädd att ännu ett danstillfälle skulle glida mig ur händerna och jag frågade om han ville med. Det ville han.



Han den där kommer vara där på fredag. Jag önskar det inte var så. Jag undrar hur det kunde bli så himla fel med honom. Jag vill dansa utan att han ska vara där så jag slipper det.














































Har mått riktigt riktigt skit och mög nu. Är för mycket att känna, svett och is och rädsla och oro. Dricker för mycket alkohol.

Tänkte att jag skulle ha roligt nu i Göteborg. Tänkte jag skulle ha roligt och ändå stanna på den cipralexnivån, inte höja, inte ta en extra. Det är ändå bara i min hjärna. Det är ju såna små mängder.

Eller?

Jag skäms just nu bara för mig själv.

Vill inte ses av någon.

Jag vill inte leva nu igen.

Jag glömde göra skrapet på tabletten i morse. "Glömde".



....Kom nyss på att det är kanske lättare att försöka ta bort lite från en av de hela? Två tabletter och en bit till tar jag nu, en tablett delad i fyra delar där ajg tar bort några smulor från varje del. Men det är kanske lättare att ta en fjärdedels tablett, en hel tablett och en nästan hel tablett?







Ska på anställningsintervju imorgon klockan kvart över nio. I samma kommun där jag redan jobbar, på ett ställe där jag sommarjobbat tre somrar och varit timvikarie då och då utöver det. Jag har två veckor kvar ungefär tills jag hamnar på LASlistan och hade då automatiskt blivit erbjuden tjänsten, men nu är jag ju inte framme där än och nu får jag slåss med andra.

Om jag inte får detta jobbet beror det på att de har något personligen emot mig. Jag vet att de kunde bortse från de där två veckorna om de velat. De hade inte behövt göra nån intervju.

Jag vet inte vad jag ska säga på intervjun. De känner ju mig redan. Och de som jobbar där gillar mig, det har jag ingen anledning att inte tro, men....


Jobbet jag har nu och har haft i ett år har jag lyckats med långt över mina förväntningar. Jag har gjort så mycket jag inte trodde jag kunde, hållit i möten, dragit igång projekt och genomfört dem och lyckats bra.



Ja jag VET att min blogg är tråkig och bildlös och full av en massa pinsamma grejer.

Jag vet inte vad som är cipralexsänkning nu igen. Att jag inte har aptit trots hunger är det definitivt.


Att jag gråter och gråter? Det vet jag inte. Jag vet ju aldrig vad som är vad nuförtiden.

Läser om olika danstillfällen. Det finns en massa. Måste dit. Hur gör man sånt själv?


Hur går jag dit och är med? På Malmöfestivalen och en massa andra tillfällen.










Mitt lilla liv. Värt inget. Jag måste SKÄRPA MIG NU. Idioti jag håller på med. Meseri.