slutamedcipralexbloggen

Nu är jag sjuk igen, fick feber igår och ont i halsen.

Har sovit hela dagen. Jag vill inte sjukanmäla mig tilll imorgon men antar att jag måste det, jag orkar ju inte jobba såhär. Vill inte sjukanmäla mig för att jag varit sjuk tre måndagar i rad och jag antar att de börjar undra vad jag håller på med på helgerna.



Har missat en danskväll i Köpenhamn och sista kurstillfället på en av kurserna. Det stör mig.





Jag saknar honom. Massor. Hade ett samtal med honom igår, vi skulle inte ringa men gjorde det iallafall och allt blev bara fel. Sårade känslor och ont. Försök till att skydda sig gör rösten hård. Bara fel. Finns ingen anledning till sånt men det blev så ändå.

Han är på min msnlista och jag sitter och stirrar på namnet där och skriver inget. Han vill bryta kontakten helt och jag vill absolut inte det. Varför tar han inte bort mig från msn?










Äter just nu varannan dag 10 mg och varannan 11 mg. Det funkar bra men har märkt överkänslighet, eller överkänslosamhet, både gråt och ledsenhet och glädje. Det är bra egentligen. Kommer ihåg det från andra gånger jag försökt sänka också.

Är också mer rädd för folk. Det är däremot absolut inte bra. Fysiskt rädd ibland när en människa går emot mig. Så himla konstigt. Men bara ibland.

10 mg går inte.

Han har gjort att jag vill ha kärlek. Det här med honom har varit omtumlande. Hans värme och energi, hans...kärlek, det var så mycket. Är så mycket. Men det är svårt ju för honom också såklart, jag fattar det.


Nu spyr jag visst här igen. (Inte bokstavligt, bara bokstäver (hahaha))

Vilken hemsk hemsk hemsk dag.



Tog extra droppe. Det blev sådär...konstigt konstigt. Definitivt cipralex denna gång. Yrsel, massa yrsel, is under huden och människoskräck och....konstighet. Felkänsla.

Så. Tog droppen. Om jag nu äter 10 mg så länge jag står ut och när det här händer tar jag 11 mg som idag, och sen äter jag 10 igen, då borde ju perioderna bli längre och längre? Eller?




Och. Jag måste sluta skriva här om sånt som händer, annat....det blir så konstigt. Jag är lämnad igen av honom jävla .... jag orkar inte med det.


"För min skull"



Det är väl lika bra, "det är bättre att vi avslutar det nu än sen när det blir mycket värre, när det tar slut genom att jag dör eller du kommer på att du vill ha barn" säger han jävla puckot. (Han är inget pucko)



Jag vill ju vara med honom!!!! Jag vill ju vara med honom och jag vet att han vill vara med mig också. Jag borde inte skriva dessa saker här för allt går ju hela tiden upp och ner, jag borde inte spy ur mig sånt här skit.



JAG ÄR SÅ TRÖTT PÅ ATT ALLA FÖRHÅLLANDEN JAG HAR GÅR SÖNDER OCH GÅR SÖNDER OCH GÅR SÖNDER OCH GÅR SÖNDER, VAD KAN DET ALDRIG HÅLLA FÖR, INTE ENS NÄR VI BÅDA ÄR KÄRA OCH I VARANDRA HÅLLER DET HELVETES JÄVLA SKIT


jag har fått ett jobb till idag också, på en skola.

Det var inte cipralex, det var maginfluensa.


Jag åkte ju och dansade fast jag inte mådde bra, undrar hur många jag smittat? Kom hem sen och kände att det verkligen var fel något i min kropp och sen blev det...maginfluensa.

Bättre idag men inte bra. Ingen feber men BLÖÖÖÖÖÖÖ jag skulle ju till Göteborg och dansa!!

Jag vet inte om det är sänkningen men mår inte bra.



Låtsas att jag gör det dock, eller försöker ignorera. Jag vet inte om det är cipralexen som gör det, jag är inte yr och det brukar vara det första som jag känner av. Däremot mår jag illa och har en mage som inte funkar och har ont i kroppen.






Jag längtar efter honom. Herr F då. Han är hemma hos sig och jag är hos mig. Jag vill sova i hans famn. Han har en bra famn. Han har en hjärntumör. Jag har alltså nu blivit förälskad i en man som är 19 år äldre än jag OCH HAR EN HJÄRNTUMÖR. Grattis till mitt val av partner. Idag har han påbörjat en ny cellgiftsbehandling och är trött.

Det är en godartad tumör men det är ändå en tumör och den sitter i hjärnan och går inte att operera bort och den växer och den kommer att döda honom någon gång. Han säger att han tänker leva minst 20 år till.

Jag borde säkert ha sprungit när jag fick veta det. Eller nej. Jag vet att jag inte alls bör ha sprungit förresten. Än så länge tänker jag absolut inte springa. Jag tänker fortsätta njuta av denna kärleksfulla, varma, fruktansvärt sexiga (jag vill slita av honom kläderna så fort jag ser honom), glada, starka, bitchiga man.

Han är bitchig. Jag är mesblyg. Han är gåpåig och talar om precis vad han tycker. Folk stör sig på honom. Jag älskar det.



Hans ögon är grå. Han har vackra linjer runt dem.

Ja det är så skönt just nu. Jag vill bara ha honom hos mig. Jag vill bara ligga på hans bröst och lukta på honom och prata med honom och skratta en massa. Eller prata allvar. Vi pratar ganska mycket allvar. Det finns mycket allvar i hans liv.

Jag tror att det finns ett slut på det, jag tror inte vi kommer hålla ihop resten av livet men just nu tänker jag bara väva in mig i honom känna hur fantastiskt det är.


Dag två med bara 10 mg, har inte märkt något alls än.

Jag skrev ju aldrig det, jag trodde jag skrev det, att han kom tillbaka. Två dagar gick och sen fick jag ett sms och en halvtimme senare var jag på väg till honom.


Nu har jag honom, herr F, han är min. Han är fin. Han är så fin.


Jag har dansat i Stockholm nu i helgen och det var underbart, totalt underbart. Haft lektioner med proffessionella lärare, såna som upphäver alla lagar om hur en kropp kan röra sig, elle snarare hur två kroppar kan röra sig tillsammans.

Hade inte tid med något mer i Stockholm än dans, synd, för det var längesen jag var där.




Har sänkt idag. Eller jag har iallafall hoppat över 1 mg-droppen idag. Tog bara 10 mg alltså. Vi får se hur det blir med det.

Han gick. Han gick. Det skulle han inte. För att han vill mer än jag och han vill inte vänta på att jag ska vela färdigt. Han är den första jag träffat som verkligen.... sagt nu räcker det, jag går.

Jag ville ju...vara med honom. Jag är för rädd säger han, för nervös för vad folk ska tycka, för rädd att släppa in honom i mitt liv, han vill inte vänta. Han gick.

Och nu behöver jag inte fundera mer på det för nu blev jag dumpad.

Jepp.

Mår bra igen.


Var på dans ensam igår men blev inte ensam där, där var folk från kurserna som ville umgås och prata och dansa och det var så bra. Inget kontigt beteende, ingen onormal blyghet.

Hur ska jag hantera nu att den här mannen som jag tillbringat hela helgen med är...inte som jag är van vid.


Vi har pratat och promenerat och lagat mat och skrattat en massa och jag tittar in i hans ögon och det kittlar i hela mig och jag kan inte sluta le, och jag låg i soffan med honom och var glad så att jag började gråta av det. Det är galet, det är mycket mycket likt förälskelse det här. Men han är alltså 19 år äldre än jag. Och folk gillar det inte. En enda person som jag berättat det för har sagt wow vad kul, alla andra har undrat vad jag håller på med. Folk blir oroliga för min skull trots att jag tror att denna man är den mest kärleksfulla, stabila och trygga jag...dejtat någonsin. (Förutom Igge, Igge är ju en ängel)

Tre veckor har vi känt varandra och det är inte länge och jag vet inte alls vad som händer med det.

Det har nog kommit nu, cipralexsänkningsföljder.

Rädslan, det där att inte kunna vara avslappnad. Jag har hållit mig undan och varit tyst ett tag. Och ledsen blir jag.


Just nu är det också nåt i min kropp som inte är bra. Jag har ont överallt, framför allt i benen, och jag orkar inget. Kan vara en bacill.





Jo jag har träffat en man och omständigheterna runt det gör mig också så orolig. Alla dessa komplicerade förhållanden och karlar....

Det är en man denna gång, ingen liten pojke.

Jag har ägnat mig åt lite dejting. Dejtning. Men en man. Han heter F. Herr F. Han är inte lika gammal som jag. Igår drack jag en hel flaska vin och är bakfull idag. Cipralexen går ok. Jag vill inte vara i ett förhållande, jag trivs bra med mitt singelliv och egentligen stör herr F väldigt mycket min balans. Hur ska jag kunna stå upp för detta? Jag är mycket feg. Han är inte lika gammal som jag.

Hej bättre nu.


Tråkblogg. Om jag berättat här vad som verkligen händer i mitt liv hade det blivit värsta bästa bloggen.




BARA SÅ DU VET MEN JAG KAN INTE BERÄTTA HEMLIT HEMLIT.

Det har börjat bli jobbigt. Jag mår inte bra. Jag är yr. Jag mår inte bra. Jag har ont i kroppen, under huden.


Jag mår illa med framför allt. Hemma från jobbet idag. Vill bara sova.

Skrev jag att jag spydde?

Nej. I fredags morse var juicen slut och jag blandade dropparna i lite vatten, svalde dem och stod i några sekunder och försökte hantera den där smaken, sen kräktes jag upp hela frukosten plus medicin på golvet och missade bussen och kom försent till jobbet.


Jag tog två 5 mg-tabletter sen för att det inte skulle bli fel, jag vet inte hur många mg av dropparna som stannade kvar inuti mig...antagligen inga. Men jag märkte inte av något av det.


Nu har jag ändrat på det lite, tar nu 10 mg i tablettform, plus 1 mg i droppform, en droppe.


För att undvika spyor.




Har varit mycket trött i helgen. Varit hemma hos min syster, burit och burit runt på hennes underbara lilla pyttemänniska, varit lite hos mamma och träffat mannen som krossade mitt hjärta.


Han jag var tillsammans med för längelänglängesen, sex år sen? Jag vet inte. Han är iallafall missbrukare av diverse och mitt liv var totalt sjukt när jag var med honom i två år.


Han ringde mig och frågade om jag ville komma. Jag gick dit. En förvirrad heroinpåverkad tjej satt i hans soffa, han själv var också förvirrad men påverkad av något annat, en joint sa han, jag vet inte. Han kedjerökte och jag försökte prata med honom en stund men han gick inte att föra ett normalt samtal med och jag gick igen.

En lapp på hans bord där det stod du är en jävla idiot, dra åt helvete hälsningar ida och tabletter överallt, smuts och skit och aska, matrester utslängd överallt, rök så det inte gick att andas.


Jag vet inte vad jag skulle dit för, var nyfiken på hur det var med honom antar jag. Det gjorde mig ledsen att se att han är så söndrig, att han är likadan fortfarande.

Jag vet att han kan vara rolig, trevlig och smart. Men undrar hur mycket av det som finns kvar. Min stora skräck när vi var tillsammans var att han skulle dö, att jag skulle komma hem och han skulle ligga död med en spruta i armen. Jag är fortfarande rädd att han ska dö. Han kommer ju att göra det snart såklart.



Jag har varit så arg på honom i många år över allt han utsatte mig för men nu är jag bara ledsen över det. Över honom. Alltihopa.


Jag kunde varit lika illa däran som han är, jag vet det.

Ojoj....tjongar i huvudet idag. Inte så farliga men när jag vänder på huvudet så snärtar det till. Definitivt pga cipralex.



Mår illa också men det kan vara nåt annat.

Har haft en jättebra dag på jobbet, varit så himla glad och allt har bara varit bra men nu på allra sista slutet lyckades någon komma mellan och peta lite i mitt hjärta med en vass pinne så jag blev ledsen. Men bara lite.




Skit i det. Skit i det. Inte viktigt. Viktigt: jag har lyckats hur bra som helst med att läsa sagor för alla barnen och kommer kanske få heltidsjobb kanske kanske och har dansat ikväll (ute bland folk på uteställe, inte kurs), misslyckats en del på dansgolvet men fick nån dans med en sån där proffsförare och älskade det.

Är dock yr idag. Vet inte om det är cipralex men jag tror inte det. Det är nog bara jag.



Jag längtar efter min syster och min nyfödda systerdotter.






Detta är vad jag handlade till mig själv på bokmässan: Tre nummer av Bang, Zeldaserie av Lina Neidenstam, en Klittydeckare, vackra vackra Vem ska trösta knyttet av Tove Jansson och upp och ner på bilden en helt ny bilderbok av Malin Axelsson som heter Mitt liv som detektiv. Jag vet inte om de vill ha den på biblioteket, om folk kan läsa den så att det funkar, den är gjord av en teater och man märker det när man läser den. Jag köpte den för den är fantastisk. Språket och illustrationerna. Inte som någon bilderbok jag läst.

Haha "skräck" "lycka", ska det va så ska det va!



Nej jag överdriver inte, känslostormar is my middle name. Har dessutom mycket tydlig PMS nu igen. Vill du ha en utskällning så ring mig idag. Jag kan nog få fram en bra.