det är lördag
Är så himla oglad nu. Det går inte över. Har svårt att äta också.
Har varit hemma och träffat familj och småbarn, fina fina barn. Älskar dom.
Min plan när jag startade denna blogg var att jag skulle vara cipralexfri inom ett år. Det var i april förra året. Jag började då med att sänka till 10 mg och det höll några veckor tills jag fick en psykosliknande reaktion och var tvungen att höja igen. Och nu är jag på 10 mg, den sänkning jag försökte göra då på en gång har tagit mig nio månader att klara av. Och jag vet inte ens om jag klarar av att ligga kvar på 10 mg som det är nu.
Fy fan i helvete, jag kommer aldrig bli fri från detta. Jag tror inte det. Jag tror inte det går.
Min stora skräck är om något händer så att jag inte får tag på medicinen... om jag skulle....fastna någonstans. Och inte ha tabletter. Jag tror helt uppriktigt att jag skulle dö. Eller bli så sjuk psykiskt att jag aldrig skulle bli normal igen.
Fast varför skulle det hända.
Twice blessed
Jag är den blonda tjejen Terry som kommer in efter tre minuter och är nervös.
Blä mos
Inte en kärleksrelation. Eller jo men inte så. En vän liksom. Och han pallar inte med att jag inte är glad och att jag vill vara hemma och ensam mycket. Han blir ledsen och deprimerad över att han inte kan göra mig glad.
Vi har dansat, det har varit mycket mycket bra att ha en dansvän, någon att umgås med där och inte vara livrädd för att jag inte vågar gå dit själv. Och det har varit roligt att lära känna en person, och att göra saker så som folk gör. Men nu har jag inte varit glad och jag har mått dåligt ett tag och han vill inte då.
Jag har gjort något skitläskigt nu också. Mailade en person som är danssuperjättebra, som jag är så himla blyg för egentligen just på grund av det här och jag frågade om han ger lektioner. Har inte fått svar. Rädd.
...
utsättningssymptom?
När var det jag sänkte till 10 mg? Några veckor sen, en månad kanske? Mer var det kanske. Kan det komma nu med full kraft hela utsättningsgrejen? För det känns precis som det.
Om jag tar 11 mg igen, vänder det då? Men jag kan inte ta 11 mg igen.
Vad jag HATAR detta.
Jag vet inte om det är det. Det är kanske mörkret ute som gör mig deprimerad. Jag har ingen aning.
......
Och ja. Nej inte alla, men killar som jag inte känner obehag inför. En lampa tänds inom mig som antagligen lyser igenom. Jag känner det själv. Det är inte omedvetet. Men det är inte något jag medvetet ägnar mig åt heller. Det är inte hej jag vill ha dig-lampa, det är en glädje- och intresselampa.
Önskar jag kunde tända lampan mot tjejer istället och få kvinnliga vänner.
had the time of my life ännu en gång
Hej internet.
Hemkommen efter två dagar i Stockholm och en helt otrolig fest. 26:e till den 30:e var det kurser och kvällsdanser som jag inte kunde gå på eftersom det var jobbdagar, men den 30:e direkt efter jobbet flög jag till Stockholm och lyckades precis få tag på biljett till kvällen och sen var det dans till klockan fem på morgonen, med otroliga musiker och 800-900 personer. Jag har aldrig upplevt sån stämning, sån glädje, och allting bara fortsatte och fortsatte. Jag gav upp halv fem.
Sen kunde jag inte somna och sov bara några timmar innan jag gick upp vid nio för att inte missa hotellfrukosten. Sen kunde jag inte sova på dagen heller och därför blev nyårsfesten, som var samma sak men ännu bättre, större och svettigare, lite lite förstörd av det. Nej inte förstörd men jag orkade inte lika mycket.
Men herregud, att det finns sånt. Jag menar det finns ju massor av sånt men jag har aldrig varit på det och framför allt har jag aldrig trott att jag kunde delta i det...jag menar stå bredvid och titta på, visst, men jag var ju med och dansade och... folk från hela världen var där, jag tror bara hälften var svenskar. Världens bästa lindydansare och steppare och....magiskt. Helt magiskt.
Jag orkade inte längre än till fyra dock, jag önskar jag inte missat de sista timmarna där, tydligen fortsatte det till klockan sju...eller ännu längre.
Kvar nu är en stor blåsa på tån, träningsvärk i hela kroppen och stor längtan efter mer mer mer....
Jag har ingen kamera och det måste fixas.
Fantiserar om Herräng, femveckors dansläger utanför Uppsala. Vill ha två veckor där men undrar om kroppen orkar det. De flesta är där bara en vecka.
jul
Men det har varit ok. Har lekt med min fyraårige halvbror en massa och det har varit så roligt. Han brukade vara så blyg för mig eftersom vi inte träffas så ofta men det har gått över verkar det som.
Min familj ger mig dåligt samvete för någonting....att jag inte är där så ofta. Att jag inte....tar hand om dem.
Jag ska vänta åtminstone till mitten av januari innan jag ger mig på 9 mg av cipralexen. Kanske längre men jag tror inte det ändå. Det är stabilt nu. Ibland får jag lite yrsel och så men jag vet inte om det är medicinen. Den yrseln jag får av medicinen känns på ett speciellt sätt, och ibland får jag annan yrsel som kan bero på en massa andra saker.
....prickprickprick.
mitt bidrag till prata om det
Två saker, men den enda kan jag inte.... riktigt. Den andra...det var på studentkårens första fest för de nya, jag blev uppraggad av en kille som hette Steven. Han var från USA. Jag följde med honom hem i taxi. Vi hånglade en massa.
Vi hade sex i ett rum som var mörkt. Plötsligt märkte jag att det var en till i rummet. Han hade en kompis där som jag inte vetat om. Jag var full. Kompisen började också ta på mig och när jag protesterade fortsatte han ändå. Han hade sex med mig också och höll fast mig. När jag började gråta slutade de. Jag var rädd. Jag var jättefull. Jag insåg då, när de fortsatte fast jag sa nej, att de kunde skada mig.
Steven ringde en taxi och jag åkte hem. Sen ringde han mig flera gånger och ville träffas igen fast jag sa nej nej nej varenda gång. Kompisen log och hälsade på mig varenda gång vi möttes i skolan sen. De fattade inte. Steven bad om ursäkt när jag träffade på honom, han förklarade sig med att that's the way we do it in the US.
Jag var fruktansvärt arg efteråt. Inte rädd men arg.
Det här var ungefär fyra år sen. Jag tyckte aldrig det fanns någon mening med att anmäla det som hände. Jag visste inte ens om det ändå var mitt eget fel eftersom jag följde med.
idioter
Jag är osynlig för min chef. Jag fattar inte varför. Jag hamnade i konstigheter med chefen på mitt förra jobb, ingen jag jobbade med fattade varför, jag fattade inte varför och nu har jag upptäckt att jag inte är med på nya chefens maillista och att jag därför missat en massa information, jag fick ingen julklapp fast alla andra på jobbet fick det och min lönehöjning som jag blivit lovad har inte betalats ut. Min gamla lön står fortfarande kvar. Jag fattar ingenting.
Dessutom, förra veckan när det var snöstorm och bussarna ställdes in, skolorna stängde, och alla åkte hem så länge det gick att köra så fick inte jag lov att åka hem. Alla andra fick ta kompledigt men jag fick ta tjänstledigt utan lön. Jag var tvungen att åka för att inte behöva stanna kvar hela natten, precis som de andra.
Jag fattar faktiskt inte ett dugg av det, det är obegripligt. Jag har inte gjort något fel eller konstigt!! Jag gör mitt jobb bra! Folk gillar mig. Men inte cheferna.
sssssadsaascfafc
Lite fel ändå nåt. Hjälp.
Ångest, jag vet ju aldrig vad det beror på, om det är jag eller tabletter eller vad.
Igår på dans ville alla dansa med mig. Jag fick inte sitta en enda dans. Det har inte hänt förr.
ont där
Har inte varit hos doktor, det är söndag ju. Man kan inte belasta Malmös överfulla akutmottagning där folk ligger och dör i korridorerna med lite bakterier. Och jag har furadantin hemma kvar från nån annan gång, det är vad jag kommer få om jag går till doktor så jag kan lika gärna käka upp de här och se om det hjälper, fast det är bara för två dagar.
Tranbärsdricka. Värktabletter. Det ordnar sig nog. Fick en voltaren av en och somnade och sov och sov. Gör man det av voltaren?
Jag har sköna dagar annars nu, med bara lite cipralexskumheter, och lite ångest över att jag inte får tillräckligt med lön av att jobba halvtid. Lite annat kanske med. Jag har börjat umgås mycket med en på min danskurs och han...är.....fin. Också. Han är dessutom helt normal och frisk och tumörlös och lika gammal som jag. Likadan som jag. Vi tycker lika om allt och har samma humor. Det är oroväckande enkelt att stanna kvar hela helgen i hans lägenhet. StoppSTOPP sa jag först, jag har precis varit i det här och det här med den här andra och han sa nejnej jag har också precis kommit ur ett förhållande men vi kan ju dansa lite....så vi dansar och dansar. Och skrattar en massa.
....prickprickprick.
Dagen efter att jag skrivit det där fick jag en massa yrsel och hade det i två dagar. Tog extra droppe, 1 mg igårkväll. Ingen yrsel idag.
Är superförkyld.
"Jag tror jag är kär i dig" säger nu ännu en. Något har hänt med mig. De faller en efter en. Jag måste vara fruktansvärt charmig och attraktiv. Snart får jag hybris.
glädje
Det känns nästan lite fel att skriva här hur glad jag är och hur bra jag mår, jag skulle ju trappa ner och må skit och skriva om det...
Jag mår bra. Jag har lyckats komma till 10 mg. Det är en sån framgång!!
Det är kanske därför jag är så glad som jag är då? Kanske hade jag inte fått såna lyckorus av dansen som jag får nu om jag ätit 15 mg? Ingen aning.
framgång ändå
Den här artikeln tyckte jag om, om en man som kollapsar och hamnar på psykakuten. Jag tycker om att den skrivs och att den förklarar hur sånt där sker. Hur kroppen och psyket ger upp.
Jag ligger fortfarande stabilt på 10 mg, vilket är fantastiskt!! Så låg dos har jag inte ätit på....jag vet inte. Inte sen jag började med det tror jag. Jag åt 20 mg i flera år. Nu ligger jag på 10. Det måste ju innebära att att det också går att gå ner till....5. Och 0. Noll mg. Någon gång i framtiden.
mmm
Cipralexyrsel. 10 mg. Jag är nog nere på 10 mg nu. Inte helt stabilt dock. Men jag mår rätt bra.
Kommer detta ta fem år? Tre år? Kommer det att gå? Kommer jag att slippa? Kommer jag att kunna vara normal utan kemisk tillförsel? Är min hjärna permanent skadad?
........
Han är nu borta från min msn.
dagen efter
Vilken energi det ger! Ingen sömn knappt, men massor av energi från den där glädjen.
...
Och jag lyckades till slut gräva upp bebisen som nästan var död och jag grävde upp medicinen också men insåg att jag varit där i flera dagar och inte tagit den och inte fått några utsättningssymptom så jag tog bebisen och lämnade medicinen och rymde genom fönstret.
Hm ja det var grävjord inne i huset.
Har huvudvärk.
Ska dansa ikväll, på uteställe. Pris för bäst klädda kommer jag inte att vinna. Det gör inget.
Frisyren måste jag försöka fixa. Jag kan inte. Det är så många tjejer som är så bra på det, rolls och curls och waves och tjusiga snurrigheter och blommor och klämmor och så dessutom skitsnygga klänningar och så flyger de över golvet och är totalt bara smashing wow skönhet.
...
Jag har dansat tango. Vilken grej! Det var en som lärde mig litegrann grunder och jag var ju bra på det! Roligt! Hett! Spännande! När det gäller dans har jag förstått att jag är en bra följare. Jag är inte särskilt bra på improvisationer och sånt men jag är bra på att följa en förare och svara. Det är det som är det roligaste med själva dansandet också, att få det att flyta och att partners minsta lilla rörelse blir till en rörelse hos mig.
Tango känns som motsattsen till lindy. Tango känns otroligt allvarligt och lindyhopdansare skrattar och ler hela tiden. Jag har tänkt på det när jag kollat på bilder från de olika danstillfällena jag varit på, det är en förening som tar en massa bilder och lägger dem på facebook, alla, precis alla ser så glada ut.
...
Han är faktiskt borta, det verkar så. Ingen kontakt. Inga små sms. Eller någonting. Jag försöker komma på sätt att få det att inte vara så men det finns inga, han har bett mig att inte höra av mig, han har sagt att det är såhär nu, det finns inget att göra och jag kan ju inte åka hem till honom och banka på dörren och kräva att få vara där.
Tänk om jag inte haft dansen! Tänk om jag inte haft massvis av danstillfällen att se fram emot och alla de människor jag har träffat nu, allt roligt. Vad skulle jag då fantisera om och längta efter och vara glad av? Då hade jag inte varit glad. Jag vet ju det, för så var det innan. Jag tjatar med alla om det här dansandet men herregud, det har förändrat mitt liv, det har förändrat hela mig!