slutamedcipralexbloggen

hej det är jag







Jag klarar inte under 10 mg. Är nu på 10 igen och mår ok, normalt.



Klarade inte dans idag.







Har varit på akrobatikkurs i helgen, så kul! Ont överallt, träningsvärk och det gör inget men jag har också ont i foten för jag bonkade ner i golvet några gånger när jag blev kastad. Dumma förare, de skulle ju hålla i mig på nervägen också. Och dumma jag som inte hade bättre skor på mig.

Det verkar som om jag är beroende av Atarax också. Ännu en medicin som inte ska vara beroendeframkallande men varenda gång jag inte tar den så blir det koko.


Och nu har jag inte tagit den och så tog jag en och nu... mår jag  som vanligt igen.



Jävla helvete. Jag vill vara normal av mig själv!!!

Allt är åt helvete plötsligt.


Men det går väl över. Jag kan inte förklara det som händer i min hjärna och kropp ibland. Bara FELFELFEL.


Tankar fungerar inte, jag uppfattar saker annorlunda, känner orimliga känslor och jag blir så rädd, vem ska fixa det? Om det släpper helt och jag hamnar på psyk finns det inget sätt att... komma rätt.

Jag har lyckats med att bli sjuk igen och jag har lyckats med att misslyckas med 9 mg och är tillbaka på 10.


Jag har börjat lära mig det här mönstret nu. Först sänker jag och mår JÄTTEBRA i ungefär två dagar, sen blir jag normal några dagar och sen kommer ångest och skräck för folk och ledsenhet och yrsel. Och så står jag inte ut och får gå upp i dos igen. Men det var väl så när jag gick från 11 mg till 10, och nu är jag på 10 utan problem, så... jag vet inte. Testa igen.


Jag blir bara så ledsen varenda gång för att det ska vara så. Konstiga saker i min hjärna. Jag undrar vem jag är.



Var i Göteborg i natt på dans och blev sjuk. På vägen dit fick jag feber och satt sen hela kvällen och natten proppad med alvedon och tittade på folk som dansade. Det var inte otrevligt men jag hade velat dansa. Dansade lite men orkade inte och min kropp tvingade mig att sitta ner.

Roligt att man kan se skillnad på folks dans beroende på var de kommer ifrån. I Göteborg är de snyggare än i Malmö. I Malmö är folk lata, de hoppar över steg och slödansar och fuskar, i Göteborg är det mycket bättre på bouncet.  Jag vill inte slödansa, jag vill göra det snyggt.



Har fått världen vackraste kärleksbrev. Eller mail. Och inte kärlek, fast kärlek, men inte den typen. Underbart. Det finns mycket mycket kärlek i världen.

Jag måste ha bättre koll på mina mediciner. Jag är ofta osäker på om jag tagit dem eller inte, som nu. Jag vet att jag tog de fyra dropparna men tog jag tabletten också? För det är konstigt här. Jag är yr och har massor av ångest och mörker i mig. Det är inte så vanligt nuförtiden att jag mår så utan att något hänt med medicinen.

Och jag vågar inte ta extra tablett för jag vet ju inte. Jag vill inte göra om det som hände nu för ett tag sen när jag kladdade till det och blev konstig på jobbet.

Jag måste ha något system... protokoll. Ett sånt som i hemtjänsten. Signera varenda gång jag tagit medicinen.




Skojigt att besöksantalet här ökade pga gårdagens rubrik.






Jag vill ha morfin, sobril och lite smekningar på insidan av blodådrorna. Det är väldigt väldigt illa att längta efter droger på det viset. Vad kommer sånt över mig för? Och varför är det så starkt. Bara för att jag vet hur man kan må.

Jag har ägglossning och är pojkarnas kissemiss.



Nej alltså jag gör inget, jag bara känner mig sån. Det går över.





Ibland är jag kär i ungefär 7 olika personer, som idag.

"Kär".

Jag försöker göra en länk till den här videon men det funkar inte. Jo länk såhär funkar inte men inte med den där koden. Jaja.

Det är en låt iallafall, inspelad 1937, Lindy Hop av Lil Hardin Armstrong and Her Swing Orchestra.

 

If I could lindy like Melindy when she lindy hops,
She makes all cats in the ballroom stop;
Hmmm, just look at that style and grace,
How that gal keeps up that pace!

Now, if I could lindy like Melindy when she lindy hops,
She won't even stop if you call the cops!
Just look at the twinkle in her eye!
Ahh, how that dress quivers around her thigh!

Now, if I could lindy like Melindy when she lindy hops,
Makes all cats in the ballroom stop;
Look at him throw her out and bring her in!
Now, the way them cats dance is a sin!

Jag är lycklig.


Jag mår så bra.


Jag är förkyld, dödstrött, har huvudvärk och krångel och stress på jobbet men inget kan rubba denna glädje över att jag är i ett sammanhang, det finns en mening, dansen och människorna där lyfter mig och bär mig.



9 mg går bra. Yrsel idag lite bara men det var inte så farligt.

Har varit hemma sjuk i tre dagar. Ska jobba imorgon.


Massor på jobbet, och svåra grejjer. Eller inte svåra men utmanande. Eller jo svåra. Och utmanande. Jag måste använda hjärnan och jag måste vara framåt och vara ledare. Haha jag ledare? Jo... jag kan. Jag kan fejka det. Jag tror de tror på det.




(Har sexuell relation med valppojken igen. Eller igen. Jag har haft det länge. Han har inte gått över. Men det går bra. Vi har nog hittat våra platser. Vill inte släppa eller slippa honom. Han luktar så gott.)

Superförkyld.


Imorgon börjar nya danskursen. Det ska mycket till om jag ska ställa in det. Det blir paracetamol och åka dit.



Jag är så kär, så förälskad i detta. Jag kan inte jämföra det med något annat än då när jag var 22 eller 23 och jättesuperkär i A och vi skulle flytta ihop. Då var jag himlastormande lycklig ett tag. Detta är lika himlastormande men ännu bättre.


Hela mitt liv kretsar nu kring dansen, kring människorna jag träffar där, alla dagar, kvällar, nätter med dans. Det är så sjukt, det är så underbart! Och jag är inte ensam ju! Jag längtar för första gången i mitt liv inte efter något annat än det jag har, och jag träffar hela tiden folk som älskar det lika mycket som jag gör.


Jag har alltid varit så stel och jag har aldrig kunnat dansa eller varit musikalisk, men nu dansar jag, ja jäklar.  Jag är fortfarande inte en av de där med magisk förmåga och naturlig rytm i kroppen, men jag dansar.










9 mg varannan dag är det som gäller nu.





I mars ska jag gå en kurs i sånt här:




Ser väl skoj ut?

Min partner är som tur är erfaren. Jag vet inte om jag vågat annars.

Anställningsintervju. Gick åt helvete. Inget jobb för mig. Eller de sa inte det men det gick verkligen inte bra. Blackout fick jag och sen... nej.


Jag kan inte så mycket. Jag kan enkla saker. Städa. Jag är en skitbra städerska. Jag är ett bra vårdbiträde. Sen inte mer. BLÖÖÖÖÖÖ



Haft privat danslektion också. Lärt mig saker om att spänna magen och ha fötterna under mig och armarna avslappnade och the zen state och att inte fuska med stegen. Underbart. Lärorikt. Han är attraktiv dansläraren, otroligt attraktiv men inte ens det var viktigt då för jag var så fokuserad på det han sa och försökte lära mig.

Undrar om han fattar hur mycket det betyder för mig att han gör det där?

Jag börjar nojja över att folk ska hitta det här. Nu har jag ju skaffat mig ett liv, med vänner och sånt. Jag gör saker och träffar folk. Jag vågar inte skriva om saker som händer för tänk om någon googlar och hittar? Herregud vad hemskt.



Jag vill berätta om saker som hänt mig men jag skriver det och blir rädd och tar bort det igen.



Jag har inte tagit 9 mg i mer än en dag, skulle ta varannan dag 10 och varannan 9 tänkte jag men jag hade ingen juice och jag kan inte svälja de där dropparna utan att blande dem i juice eller nåt som smakar mycket.

Mia: Jag försöker sluta med min medicin. Jag har försökt sluta med den i flera år och misslyckats och misslyckats. Den har ändrat hela min hjärna och jag vet inte om jag kan sluta med den. Jag hatar den mest av allt i hela världen.




9 mg idag. Märker inte något än men det går inte så snabbt heller. Om en vecka kanske jag märker.



Igår dans, totalt misslyckad men försöker att inte deppa över det.

Det är februari. Jag antar att det börjar bli dags att sänka igen. Förutom den där konstiga grejen när jag tog fel dos så är jag stabil nu på 10 mg. Så.... 9 varannan dag först? Ska  jag ge mig på det? En tablett och fyra droppar.

Det har stabiliserat sig igen. Jag är normal och glad.


Har ont i mina ben, i knäna och i smalbenen och har en fot med ett blåmärke från en aggressiv salsaklack samt en skinnflådd lilltå. När jag kom hem igår och tog av skorna och strumporna så tog jag liksom av huden från tån också. Det här dansandet är inte så snällt mot allra nedersta delen av kroppen. Det känns snällt mot resten men just knäna, smalbenen och fötterna... ajajaj.



Var och testade salsa och tango igår, salsa går inte att dansa för mig för jag tycker musiken är tråkig och blä. Tango däremot, jag älskar det! Det ser tråkigt ut men sen är det det där med connection... en liten vridning hos honom och mitt ben flyger iväg på precis det håll han tänkt och så blir det dans och när det funkar så älskar vi varandra. Typ. Eller jo.





Det har hänt saker inuti i mig senaste halvåret. Nya hjärna. Men jag orkar inte skriva om det nu.

Jag står inte ut med att må såhär. Det har varit skit nu. Jag skulle förklara men jag vet inte hur.

Fy fan fy fan fy fan jag har av misstag tagit en extra dos cipralex tror jag och fick åka hem från jobbet efter att nästan ha kräkts på golvet där i bibblan. Och jag kunde inte prata liksom. Jag mådde så... obeskriviligt konstigt. Som om jag ramlar in i mig själv. Min kollega blev livrädd när jag satt där på en stol och försökte svara henne och det blev bara ...... ja.......... jag............ jag mår inte..................jag vet inte hur man..............hur.......... sådär ungefär pratade jag.


Det var så att jag trodde jag glömt medicinen igår. Eller jag glömde den nog för det kändes väldigt mycket som det. Jag var så säker på att jag glömt det så jag tog den på kvällen. Sen tog jag som vanligt på morgonen igen och sen vid elvatiden blev allt helt konstigt. Och nu mår jag fortfarnde illa och lite konstigt men inte så farligt.


Jag vill inte vara konstig på jobbet.
Jag vill inte vara rädd.


...


Jag mådde illa igår med ju?

Har kladdat till det med medicinen. Glömde i morse tror jag och tog nu ikväll. Är yr och illamående.

Hade bra danskväll. Gick så bra. Fick höra "jaså du är en av de där sällsynta som bara har dansat en termin och ändå dansar som en gudinna". Det gick bra för att jag inte brydde mig om vad folk tyckte. Jag brydde mig inte om vad folk tyckte för att jag tagit en värktablett med morfin i. Inget som syntes utanpå, ingen egentlig påverkan föutom en lite trevligare känsla i mig.

Fick oväntat besök igår av vän och blev glad.


Jag har många fler människor i mitt liv  nu än för ett år sen och det beror på dansen. Och på facebook roligt nog. Jag älskar vad facebook gjort med mitt sociala liv. Jag som inte går fram till folk och säger hej kan skriva nåt trevligt där och så plötsligt, en människa att umgås med. Fast det är ju dansmänniskorna jag fått kontakt med där så det är ju dansen egentligen som gjort det.


Han ville förresten, han jag mailade om privatlektioner, vi kan testa och se hur det går skrev han. Glad blev jag. Om jag bara klarar av att ta kritik av honom utan att känna mig sämst kommer det att bli underbart. Han är den bästa jag nånsin dansat med.










Bloggtips: Linna Johansson. En människa som tänker på riktigt och inte bara följer med. Så jäkla smart är hon. Hon imponerar på mig med sin klarsynthet och med sitt språk. Och med sitt mod. Hon vågar berätta om sådant som jag tror att många många gömmer långt in. Läs igenom hennes blogg så fattar du vad jag menar.