slutamedcipralexbloggen

Ja den här bloggen blir väl lite onödig när jag inte gör så mycket med cipralexen.

Det finns så mycket jag kan skriva om det egentligen, om läkarna, de oförstående okunniga, hur hemst det är att vara patient och inte bli trodd, om de läkare som fattar vad det handlar om (än så länge två stycken av alla dem jag träffat och det har varit de två senaste jag haft).

Den värsta var hon i Borås som gav mig dubbelt så hög dos än den maximala. Några veckor på den dosen och jag.....har inga ord för det fruktansvärda.

Och han på psykakuten i Borås, jag åkte dit för att jag var förtvivlad och hade ångest, som fnös åt mig och sa "men vill du inte äta medicinen så är det ju bara att sluta med den". Sen skrev han ut neuroleptikum åt mig och sa att jag kunde ju testa det också om jag ville. Efter några minuters samtal.  Undrar hur många liv han har förstört på det viset?


Jag hämtade aldrig ut den medicinen. När jag sen träffade en sjuksköterska belv jag utskälld av henne för det. Jag kunde inte förvänta mig mer hjälp om jag inte tog medicinen som läkaren skrivit ut, då fick jag skylla mig själv. Han skrev ut en medicin mot psykos till en som inte var psykotisk, utan någon undersökning och sa att jag kunde "testa om jag ville", och tog jag inte den medicinen kunde jag inte vänta mig mer hjälp inom psykvården.





Hur hamnade jag inom psykvården egentligen?

Hur hamnade jag på psykakuten?

Hur blev jag sån? Jag är inte psykiskt sjuk. Mycket känslosam är jag, och får utbrott när jag är arg och ledsen, och deprimerad har jag varit i perioder, och fruktansvärt blyg har jag varit. Men det är inte sjukt. Väl?