Dag tre
Nyss hemkommen från kvällsextrajobb i hemtjänsten. OB. Storhelg! Jag jobbar som bibliotekarie men bara 75% och bibliotekarielön är skitlön så det blir extrajobb på helger.
Det är dag tre och det går alldeles fantastiskt bra med nedtrappning.
Igår somnade jag vid halv åtta med kläder på på tvären i sängen och lamporna tända och sov till tio idag. Beror det på cipralex eller på utmattning orsakad av sommartidsändring? Ingen aning.
Jag känner igen yrseltjongarna i huvudet men de är lindriga.
Förra gången jag försökte sluta och trappade ner på någon månad tror jag, förvandlades mitt liv till en mardröm. Det var så sjukt, helt obeskrivligt. När jag gick ut och mötte min granne i trappan skrek jag rakt ut av skräck. När det kom en bil hoppade jag undan och kallsvettades. Varenda männniska och varelse som kom nära kändes som om de var på väg mot mig med ett vapen i handen, som om jga måste fly för mitt liv. Jag visste ju att det var medicinen men det gick inte att hantera, det gick inte över heller.
Igår kände jag av det, fast bara en aning. Jag gick på stan och kände att människor var obehagliga när de kom mot mig. Det gick lätt att ignorera det.
Nej det är inte alls min social fobi som kommer tillbaka, den handlar om något helt annat. Den rädslan är inte en känsla av hot, utan den kom när jag hamnade i centrum för uppmärksamhet och yttrade sig som att jag inte kunde svara, rodnade, stammade, fick öronsus och hatade mig själv för att jag reagerade så. Jag känner fortfarande av det när jag måste vara social och småprata med folk jag inte känner i grupp, men inte alls som när jag var 16.
Jag vet inte hur mycket jag ska berätta om mig själv här. Jag vet inte vem som ska läsa.
Det är dag tre och det går alldeles fantastiskt bra med nedtrappning.
Igår somnade jag vid halv åtta med kläder på på tvären i sängen och lamporna tända och sov till tio idag. Beror det på cipralex eller på utmattning orsakad av sommartidsändring? Ingen aning.
Jag känner igen yrseltjongarna i huvudet men de är lindriga.
Förra gången jag försökte sluta och trappade ner på någon månad tror jag, förvandlades mitt liv till en mardröm. Det var så sjukt, helt obeskrivligt. När jag gick ut och mötte min granne i trappan skrek jag rakt ut av skräck. När det kom en bil hoppade jag undan och kallsvettades. Varenda männniska och varelse som kom nära kändes som om de var på väg mot mig med ett vapen i handen, som om jga måste fly för mitt liv. Jag visste ju att det var medicinen men det gick inte att hantera, det gick inte över heller.
Igår kände jag av det, fast bara en aning. Jag gick på stan och kände att människor var obehagliga när de kom mot mig. Det gick lätt att ignorera det.
Nej det är inte alls min social fobi som kommer tillbaka, den handlar om något helt annat. Den rädslan är inte en känsla av hot, utan den kom när jag hamnade i centrum för uppmärksamhet och yttrade sig som att jag inte kunde svara, rodnade, stammade, fick öronsus och hatade mig själv för att jag reagerade så. Jag känner fortfarande av det när jag måste vara social och småprata med folk jag inte känner i grupp, men inte alls som när jag var 16.
Jag vet inte hur mycket jag ska berätta om mig själv här. Jag vet inte vem som ska läsa.
Kommentarer
Trackback
